Neonskyltar och färgat ljus: natten i Tarantinos filmer

Upplysta skyltar sätter namn på natten och färgerna förändrar ansiktenas utseende. Tarantino använder båda greppen, men ett rött eller blått ljus visar inte i sig att det kommer från ett neonrör.

Den synliga skylten och ljuset som når rollfiguren

En neonskylt kan fylla två olika filmiska funktioner. Som synligt objekt identifierar den en verksamhet och tecknar lysande former i landskapet. Som skenbar ljuskälla kan den motivera ett färgat ljus som faller på en vägg, en bil eller ett ansikte. Funktionerna kan sammanfalla, men det är klokt att inte behandla dem som en och samma sak.

Ljusättningen av en scen kan använda extra utrustning för att återskapa eller förstärka effekten. Ett ansikte badat i rött bevisar inte att skylten utanför bild är den enda ljuskällan. Filmen skapar en trovärdig relation mellan ljuskällor och ytor, och det kan kräva lösningar som tittaren aldrig ser.

Den urbana natten ger Tarantino ett rum där namn, färger och rörelse samspelar. Restauranger, biografer och barer gör reklam för sig med ljus. Rollfiguren som kör eller går passerar dessa skyltar, och landskapet skiftar ständigt i ljusstyrka. Staden blir en följd av inbjudningar, varningar och visuella minnen.

Alla nattliga scener i hans filmer är inte overkliga eller färgmättade. Vissa behåller mörker, svårtydda partier och diskreta ljuskällor. Kontrasten mellan miljöerna är just det som gör att en starkt upplyst plats framträder. Att hävda att han alltid föredrar blått eller rött skulle sudda ut den variationen.

Restauranger och biografer som ljussatta miljöer

Jack Rabbit Slim’s har en inredning som förvandlar nostalgi till en kommersiell upplevelse. Ljuset är en del av skådespelet kring att kliva in i en restaurang som gestaltar en annan tid. De upplysta detaljerna gör mer än att låta oss se rollfigurerna: de hjälper till att beskriva en plats som är utformad för att betraktas.

Paret som rör sig genom restaurangen blir en del av en scenografi fylld av referenser. Miljön kan dra till sig vår uppmärksamhet och samtidigt fungera som bakgrund till ett obekvämt samtal. Ljusättningen bidrar till samexistensen mellan offentlig underhållning och privat spänning. Restaurangen utlovar en bekant upplevelse, samtidigt som mötet följer regler som Vincent måste tolka.

I Inglourious Basterds, Le Gamaar hör hemma i ett annat sammanhang. Biografen har en fasad, en salong och arbetsutrymmen som förmedlar olika saker. Ljuset hjälper till att skilja den offentliga visningen från platserna där den förbereds. Premiären gör byggnaden till en synlig samlingspunkt, medan berättelsen håller andra funktioner i byggnaden dolda.

För att koppla en lysande skylt till en rollfigurs öde måste man uppmärksamma sekvensen. Namnet på en biograf kan väcka förväntningar eftersom vi vet vad som planeras där inne, inte för att neonskylten i sig har en tragisk betydelse. Den narrativa informationen förändrar hur vi uppfattar ett föremål som ser vardagligt ut.

Färger fungerar inte heller som en fast ordbok. Rött kan ingå i en festlig miljö, en kommersiell referens eller en hotfull situation. Filmen bestämmer färgens betydelse genom handling, musik och klippning. Att alltid förknippa den med våld förenklar scener som kan rymma flera känslor samtidigt.

Los Angeles tänds och byter rytm

Neonskyltarnas tändning i Once Upon a Time... in Hollywood ger staden ett kort ögonblick av självständighet. Verksamheterna och fasaderna får en närvaro som en del av ett nattliv som fortsätter bortom huvudpersonerna. Klippningen låter oss känna igen en tid på dygnet genom en förändring i ljuset, utan att behöva någon verbal förklaring.

Sekvensen fungerar också som ett minne av platser. En skylt bevarar en form, ett namn och ett löfte om underhållning. Återskapandet av tidsperioden får en konkret skala här: det handlar inte bara om en allmän idé om sextiotalet, utan om en stad av igenkännbara etablissemang och stråk som rollfigurerna kan röra sig längs.

Bilarnas ljussättning kräver en annan sorts uppmärksamhet. Ansiktena kan förändras i ljuset när bilen passerar gator och verksamheter, medan bakgrunden skapar en känsla av rörelse. American Cinematographers dokumentation om Hollywood beskriver användningen av LED-ljuskällor under vissa bilfärder. Det visar att ett utseende som förknippas med en viss tid kan skapas med moderna verktyg.

Färgat ljus förändrar också förhållandet mellan inne och ute. En bil verkar vara en privat plats, men ljusväxlingarna knyter den till staden. Rollfigurerna samtalar i en kapsel som aldrig är helt avskild från det som passerar utanför. Samspelet gör färden påtaglig även när uppmärksamheten riktas mot deras ansikten.

Mörkret mellan skyltarna är lika viktigt som deras sken: det skiljer etablissemangen åt och hindrar hela gatan från att bli en odifferentierad lysande yta.

Det intressanta med neon hos Tarantino är kombinationen av grafisk identitet och tidsupplevelse. En skylt berättar var vi befinner oss; ett ljus som förändras visar att vi fortsätter röra oss; en rad upplysta fasader signalerar en annan urban rytm. Analysen blir mer precis när den skiljer mellan dessa funktioner och undviker att kalla varje intensiv färg som syns på natten för neon.

Tillbaka till Tarantinos foto och visuella teknik.

Visa alla artiklar i Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning