Le Gamaar hör hemma i fiktionen i Inglourious Basterds. Utformningen förenar en vardaglig arbetsplats med en salong som kan ta emot en premiärpublik, och hjälper åskådaren att förstå hur de båda världarna hänger ihop.
En fiktiv biograf med verkliga arkitektoniska förebilder
Le Gamaar ska inte framställas som en historisk biograf i Paris vars adress man kan besöka för att hitta byggnaden sådan den ser ut i filmen. Den är Shosannas biograf i berättelsen. Produktionen skapar dess identitet genom fasaden, skyltarna, interiörerna och utställningsföremålen. Kontinuiteten mellan dessa delar får stället att framstå som en helhet, även om inspelningen ordnar dem utifrån filmiska behov.
David Wasco var produktionsdesigner och Sandy Reynolds-Wasco scenograf. I produktionsanteckningarna står det att biografens utformning hämtade förebilder från biografer i Kalifornien, däribland Vista i Silver Lake. Det betyder inte att Le Gamaar är en exakt kopia av Vista eller att handlingen flyttas till Kalifornien. En visuell förebild kan inspirera en fiktiv byggnad i en annan miljö.
Fasaden behöver signalera aktivitet. Markisen och affischerna visar vad som går på bio och gör arbetet med att byta program till en synlig handling. Shosanna förknippas med underhållet av denna offentliga yta. Biografen har alltså ett liv före den avgörande premiären: det är en verksamhet som annonserar filmer, drar blickar till sig från gatan och kräver konkreta arbetsinsatser för att kunna fortsätta fungera.
Affischerna knyter också byggnaden till en filmkultur. Namnen och bilderna på fasaden placerar ägaren i ett yrke och i ett filmprogram. Man behöver inte tillskriva varje affisch ett hemligt budskap för att se vilken funktion den har. Det är föremål som bygger upp en professionell miljö och gör det möjligt för den stora premiären att förändra något som redan fanns.
Salongen, logerna och omvandlingen inför galan
Interiören riktar blicken mot duken, men skiljer samtidigt mellan olika platser att se filmen från. Logerna gör det möjligt att skilja vissa gäster från resten av publiken. Denna indelning hjälper oss att förstå premiärens protokoll och skapar tydliga positioner för det som senare händer. Scenografin blir en del av berättelsen eftersom den avgör vem som kan se vem och var man kan röra sig.
Premiärens dekorationer förändrar biografens karaktär. Emblem och propagandainslag tar plats i en lokal som dittills visats som Shosannas och Marcels arbetsplats. Förändringen synliggör regimens tillfälliga övertagande av biografen. Salongen är fortfarande densamma, men dess offentliga framtoning underordnas ceremonin och gästerna.
Föremålen med anknytning till Nationens stolthet gör Zoller närvarande om och om igen, även när han inte själv är där. Huvudpersonens ansikte kan spridas genom reklambilder och dyka upp på duken igen. Denna upprepning håller samman evenemanget och gör att biografen under galan fungerar som en plats för att hylla en militär gestalt som blivit filmstjärna.
Utformningen måste göra detta överflöd begripligt utan att skymma rollfigurernas vägar genom byggnaden. Entréer, trappor och ingångar till privata utrymmen leder från det offentliga till det tekniska. Åskådaren kan urskilja vilka som är där för att se en föreställning, vilka som arbetar med den och vilka som rör sig där av andra skäl. Denna tydlighet i rummet behövs för att slutaktens parallella förlopp inte ska kräva ständiga muntliga förklaringar.
Projektorrummet synliggör arbetet bakom filmvisningen
Projektorrummet visar biografen som en konkret verksamhet. Projektorer, filmrullar och arbetsytor gör det tydligt att filmen inte når duken genom någon abstrakt mekanism. Människor förbereder, hanterar och övervakar visningen. Enligt produktionsanteckningarna hittade man två fungerande, äldre kolbågsprojektorer – en detalj som knyter rummets utseende till verklig maskinutrustning.
Utrustningen fyller en dramatisk funktion utöver den dekorativa. Shosanna och Marcel behärskar rutiner som gästerna inte behöver förstå för att kunna njuta av visningen. Avståndet mellan salongen och projektorrummet skapar en skillnad i information: några ser resultatet, andra kan påverka det som visas. Yrket ger tillträde till en del av byggnaden och evenemanget som förblir dold för publiken.
Robert Richardsons foto utnyttjar sambandet mellan ljus, kroppar och projektion. Ljusstrålen och de upplysta områdena påminner om att föreställningen är beroende av en ljuskälla som ligger utanför publikens vanliga synfält. Scenografin erbjuder ytor och avstånd som ljuset kan forma scenen med. Att tillskriva effekten enbart arkitekturen skulle bortse från samarbetet med filmfotot.
Den projektion som Shosanna ingriper i använder sig av den redan etablerade rumsgeografin. För att förstå den behöver man inte göra byggnaden till en enda symbol eller här utveckla alla följder av alternativhistorien. Det räcker att se hur fasaden, salongen, logerna och projektorrummet bildar ett system av tillträden och blickar. Le Gamaar känns övertygande eftersom det samtidigt kan vara en arbetsplats, en social mötesplats och en visningsmaskin.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
