Shosannas röda klänning: ett kostymval och flera tolkningar

Den röda klänningen gör att Shosanna syns bland gästerna på premiären. Kostymdesignerns förklaringar ger stöd för den funktionen; associationerna till blod, begär eller hämnd hör till bildanalysen.

Det dokumenterade skälet till att välja rött

Kostymerna i Inglourious Basterds designades av Anna B. Sheppard. I sin intervju med Clothes on Film förklarade hon att Shosannas klädsel inför premiären ursprungligen var tänkt att vara en kort svart klänning. Valet ändrades eftersom hon ville undvika att karaktären försvann visuellt bland de andra gästerna, särskilt under den sista dagen av hennes liv i berättelsen.

Den uppgiften ger en mer precis utgångspunkt än att tillskriva färgen en enda betydelse. Rött fyller en funktion genom att göra henne synlig och närvarande. Det gör det möjligt att urskilja Shosanna bland uniformer, mörka kostymer och festklänningar. Beslutet handlar om hur karaktären framträder i en grupp, utöver vilket intryck plagget ger betraktat för sig.

Kostymdesignern kopplade också förändringen till ett mer feminint utseende som skulle kontrastera mot karaktärens vanliga kläder. Under en stor del av sitt liv i filmen klär sig Shosanna praktiskt och utan större intresse av att dra till sig blickar. Premiären introducerar ett annat slags framtoning. Förvandlingen blir tydlig eftersom tittaren har en tidigare referens att jämföra med.

Plagget ska inte förväxlas med ett bevis på att Shosanna vill behaga gästerna. Att klä sig för en ceremoni kan vara ett sätt att ta plats i den utan att dela dess syfte. Filmen upprätthåller den distansen: den nazistiska publiken ser biografägaren redo för galan; tittaren känner till en avsikt som förändrar betydelsen av samma utseende.

Rött, svart och förberedelserna framför spegeln

Kombinationen av klänningen och de svarta detaljerna som ramar in ansiktet inbjuder till en kontrastläsning. Det röda drar uppmärksamheten till kroppen, medan slöjan skapar en yta som delvis skiljer ansiktet från andras blickar. Tillsammans kan de antyda både exponering och återhållsamhet. Tolkningen beror på hur elementen framställs i scenen, inte på någon fast färgordbok.

Svart kan förknippas med sorg och rött med blod, begär eller fara, men ingen av dessa associationer uttömmer bildens betydelse. Shosanna har förlorat sin familj, förbereder en våldsam handling och deltar i ett socialt evenemang. Kostymen kan samspela med flera dimensioner samtidigt. Att reducera den till en formel som rött är lika med hämnd skulle ta bort en del av denna mångtydighet.

Förberedelserna framför spegeln gör iordningställandet till en handling som tar tid. Gesterna när hon sminkar sig och justerar sitt utseende låter oss se hur hon koncentrerar sig på det som ska hända sedan. Karaktären skapar en bild av sig själv innan hon visar sig för publiken. Kläderna ingår i den processen, men samspelar med klippningen, musiken och Mélanie Laurents skådespeleri.

Spegeln skapar en spegling som gör Shosanna synlig för sig själv. Den är inte bara ett dekorativt föremål som ska försköna rummet, utan gör det möjligt för karaktären att möta det utseende hon har valt. Tittaren ser kvinnan och samtidigt hennes förhållande till bilden hon håller på att skapa. Därmed ligger kostymen nära en medveten handling.

En bild som behåller sin kraft utanför galan

Klänningen behåller sin färg när handlingen förflyttas till arbetet och faran i projektionsrummet. Därmed begränsas inte klädseln till en elegant entré. Plagget följer Shosanna in i ett tekniskt utrymme där hennes utseende kontrasterar mot projektionsutrustningen och det brådskande i det hon måste göra. Galan och yrkesrollen finns kvar på samma kropp.

Färgen samspelar också rent fysiskt med ljussättningen. I sin beskrivning av inspelningen för American Cinematographer berättade Robert Richardson om röda ljusreflexer från klänningen under mötet i projektionsrummet. Den detaljen hör till det fotografiska arbetet och bör skiljas från den symboliska tolkningen. Tyget bidrar till ljuset som faller på kropparna i närheten, samtidigt som det tillför sin egen färg till bilden.

Förhållandet mellan klänningen och nazistflaggorna i omgivningen kan läsas som en motsättning inom en färgmässig likhet. Att dela en röd färg innebär inte att dela en avsikt. Filmen kan placera Shosanna i samma färgskala som dominerar ceremonin och låta kunskapen om hennes plan förändra innebörden av denna närhet. Färgen deltar i en visuell kamp utan att dialogen behöver förklara den.

Berättelsebågen för Shosanna Dreyfus ger kontext åt det valet av utseende. Den unga kvinna som överlevt genom att dölja sitt namn förbereder ett ingripande som kommer att göra hennes identitet offentlig. Hennes klänning hör till ögonblicket då hon bestämmer sig för att träda fram synligt, även om gästerna ännu inte förstår vem hon är. Den tolkningen växer fram ur berättelsens förlopp och ska inte tillskrivas kostymdesignern som ett bokstavligt uttalande.

En analys av kostym och karaktärsidentitet kan fördjupa sambandet mellan kläder, social roll och skådespeleri. I det här fallet bygger klänningens styrka på ett konkret och dokumenterat beslut – att göra Shosanna synlig – och på de associationer som filmen bygger upp kring den. Plagget fyller fortfarande en praktisk funktion i iscensättningen, samtidigt som det öppnar för tolkningar som förändras med platsen, ljuset och tittarens kunskap.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike