Perrier LaPadite försöker hålla två familjer i säkerhet medan en nazistisk officer förvandlar hans eget hem till ett förhörsrum. Denis Ménochet gestaltar konflikten med allt svårare kontrollerade gester.
En man som redan har tagit ställning
När Hans Landa kommer till gården är Perrier LaPadite inte någon utomstående åskådare till förföljelsen. Han har gömt familjen Dreyfus under golvet i sitt hus. Det han redan har gjort är viktigt när man bedömer hans agerande senare: innan samtalet ens börjar har han tagit på sig en risk som också berör hans döttrar. Berättelsen förklarar inte hur länge de har varit där och ger ingen fullständig bild av hans relation till flyktingarna. Det är den konkreta situationen han befinner sig i som gör det möjligt att bedöma honom.
Hans fysiska framtoning skapar en första förväntan. Han är en kraftig bonde, van vid kroppsarbete, som tar emot en mindre imponerande besökare. Men kroppsstyrka betyder lite i jämförelse med den beväpnade auktoritet som följer med officeren. LaPadite har sitt hus, sin lokalkännedom och förmågan att tiga. Landa har soldater, information och makten att utdela konsekvenser. Ojämlikheten finns där även när de båda uppträder som värd och gäst.
Bondens artighet fyller därför flera funktioner. Den upprätthåller en fasad av normalitet, undviker en konfrontation han inte kan vinna och låter honom svara utan att avslöja för mycket. Det är viktigt att inte förväxla hans hövlighet med förtroende. Hans hållning präglas av en återhållsamhet som gör små tveksamheter betydelsefulla. Scenen kräver att han verkar lugn medan han räknar ut vad besökaren kan komma att upptäcka. Till slut iakttar åskådaren hans tystnader lika mycket som hen lyssnar på hans svar.
Detaljen med döttrarna placerar konflikten bortom en abstrakt motsättning mellan mod och feghet. LaPadite står inför ett hot som drabbar människor som är beroende av honom. Samtidigt är även familjen Dreyfus beroende av hans beslut. Inget svar kan garantera allas säkerhet. Filmen skildrar en situation präglad av extremt tvång, inte ett val mellan likvärdiga alternativ eller en diskussion där bonden och officeren har samma handlingsutrymme.
Hur hans motstånd bryts ner
Förhöret går framåt eftersom Landa förvandlar till synes administrativa frågor till maktmedel. Bonden försöker begränsa sig till den information han blir ombedd att lämna. Officeren drar ut på besöket, byter tonläge och låter förstå att han vet mer än han har sagt. Effekten på LaPadite går att följa i spänningen i ansiktet och den allt större svårigheten att ge ett neutralt svar. Denis Ménochet gör inte varje tecken på rädsla till en stor gest; den återhållsamheten gör det möjligt att märka det slutliga sammanbrottet.
Övergången till engelska gör hans isolering ännu större. Samtalet får en dimension som de gömda inte kan följa på samma sätt. LaPadite förstår vad som händer och måste fortsätta spela med i en normalitet som inte längre finns. Språket skapar en uppdelning i själva huset: några hör orden, andra känner till deras konsekvenser. För att återskapa personernas placering och hela händelseförloppet kan man gå till inledningsscenen i Inglourious Basterds; här är det kostnaden situationen innebär för värden som står i fokus.
Tårarna väcker inte en känsla som tidigare saknats. De synliggör hur kontrollen, som upprätthållits under hela förhöret, brister. Hans erkännande och utpekandet av gömstället bör ses som delar av den utvecklingen, när Landa har fått det att verka som om skyddet av hans döttrar hänger på lydnad. Scenens utformning låter oss se ansvaret för angiveriet utan att framställa bonden som om han agerade fri från hot. Den kombinationen håller dilemmat öppet och undviker att placera rollfiguren i en bekväm kategori.
Landa behöver hans medverkan eftersom den ger honom mer än en platsangivelse. Han tvingar mannen som erbjudit en fristad att hjälpa till med att förstöra den. Våldet börjar innan skotten faller: det består också i att få LaPadite att lyssna på och bekräfta förföljarens språk. Analysen av tillvägagångssättet hör hemma i texten om Hans Landa, men dess effekter samlas i bondens ansikte. Scenen ger den besegrade tid att vara närvarande, vilket hindrar oss från att reducera honom till en bricka i antagonistens plan.
Piporna och gränsen för vad vi vet
Jämförelsen mellan piporna förstärker den här ojämlikheten visuellt. LaPadite röker ur en alldaglig pipa; Landa tar fram en pipa som är oproportionerligt iögonfallande. Kontrasten tillför ett nästan komiskt inslag till ett samtal med en skrämmande underton. Den kan tolkas som ett sätt att ta plats och göra anspråk på uppmärksamheten. Man behöver inte tillskriva den en exakt psykologisk innebörd eller hävda att regissören skildrade en tävlan i manlighet för att uppfatta effekten av storleken och pausen som följer med den.
Bondens pipa är också en del av hans försök att hålla fast vid vardagliga vanor. Rökningen ger honom något att göra med händerna och hjälper honom att fylla ut tystnaderna utan att tala. Besökaren tar samma hemtama gest och gör den till en uppvisning. Föremålen förklarar inte nederlaget i sig, men de hjälper oss att uppfatta vem som har råd att förvandla ett farligt förhör till en föreställning. LaPadite håller sina reaktioner i schack; Landa njuter av att låta dem vänta.
Det finns inget stöd för att förklara LaPadites agerande med en påstådd grammofon som skulle avslöja hans smak eller dölja ett budskap. För den här skildringen är det ljudmässigt relevanta uppmärksamheten på röster, pauser och vardagliga rörelser. Att tillskriva rollfiguren en musikalisk preferens utifrån ett föremål som inte har etablerats skulle innebära att man hittar på en biografi. Samma försiktighet gäller hans politiska förflutna eller en hypotetisk senare verksamhet i motståndsrörelsen: filmen utvecklar inte dessa delar.
Hans roll begränsas till spåren av ett beslut fattat under skräck. Han återvänder inte för att få en narrativ absolution eller ett straff som avslutar hans historia. Frånvaron bevarar obehaget i hans sista ingripande. Berättelsen följer Shosanna, medan mannen som gömde henne förknippas med ett skydd som var verkligt men som han inte kunde upprätthålla. Skådespelet låter oss se båda sakerna samtidigt, utan att sudda ut den tidigare hjälpen eller mildra konsekvenserna av hans kapitulation.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
