Var Enzo G. Castellari och Bo Svenson dyker upp i Inglourious Basterds

De två gästerna kommer från The Inglorious Bastards, filmen från 1978, men deras framträdanden i Tarantinos film äger inte rum på samma fiktionsnivå.

Två framträdanden som bör hållas isär

Enzo G. Castellari syns bland gästerna på premiären av nazistfilmen i huvudberättelsen i Inglourious Basterds. Bo Svenson spelar en amerikansk överste i Nationens stolthet, filmen som visas på galan. Den här skillnaden rättar till en vanlig missuppfattning: de är inte två likvärdiga gäster som sitter i Le Gamaar. Den ene ingår i skildringen av premiärpubliken, den andre är en person på vita duken som publiken ser.

Skillnaden kan vara lätt att missa eftersom båda framträdandena är korta och knutna till samma händelse. Men den förändrar innebörden av det vi ser. Svensons uniform tillhör fienden som Zoller skapat med sin propaganda, inte en allierad militär som tagit sig in i salongen i hemlighet. Man ska inte heller leta efter någon koppling till Bastarderna eller en hemlig roll i operationen. Hans medverkan hör hemma i den fiktiva filmen.

Produktionsmaterialet identifierar Svenson som amerikansk överste. Rollen är så kort att det inte går att slå fast något namn, någon militär karriär eller något individuellt öde utöver det som visas i klippet. När det gäller Castellari innebär det inte heller att hans framträdande blir en biografi över regissören under andra världskriget, bara för att man känner igen filmskaparens ansikte. Ett cameo spelar på att gästens identitet är välkänd, men den här samförståelsen med publiken måste skiljas från den verkliga personens historiska identitet.

Kopplingen till filmen från 1978

Castellari regisserade Quel maledetto treno blindato, internationellt känd som The Inglorious Bastards, och Svenson var en av huvudrollsinnehavarna. Titeln på den italienska produktionen ligger bakom referensen som Tarantino väver in i sin egen film. Namnlikheten gör inte 2009 års film till en nyinspelning av den tidigare filmens handling. Cameoframträdandena är en hyllning till en tradition av populär krigsfilm och till två filmskapare som förknippas med den.

Valet gör att hyllningen förmedlas genom kroppar och ansikten, inte genom en förklaring. Den som känner till den tidigare filmen kan känna igen dess medverkande; den som inte gör det förstår ändå scenerna. Den här dubbla läsbarheten är en användbar egenskap hos ett cameo: det tillför ett lager filmhistoria utan att förståelsen av berättelsen blir beroende av en lista med referenser. Man behöver inte avbryta handlingen för att förklara varför de är där.

Castellaris framträdande är särskilt självreflexivt eftersom en regissör syns bland publiken på en premiär som en annan regissör har hittat på. I Svensons fall spelar en skådespelare med erfarenhet av krigsfilm återigen en militär roll, men den här gången i en parodi på propaganda. Det är iakttagbara formella samband, inte bevis för att varje uniform döljer ett personligt politiskt budskap från gästen. Tolkningen av hyllningen bör hålla sig till det filmiska berättandet.

Vad varje cameo tillför utan att bli en ny intrig

Svenson bidrar till att Nationens stolthet känns som en film med egen ensemble och egen värld. Filmen i filmen består inte bara av bilder på när Zoller skjuter: den innehåller motståndare, militära positioner och en stridsretorik. En välkänd skådespelare inom genren tillför ett minne som publiken kan uppfatta även utan att medvetet känna igen det. Effekten kommer av hans närvaro, inte av att hans rollfigur måste tillskrivas någon dold betydelse.

Castellari, som befinner sig på tillställningen i Le Gamaar, knyter själva tittandet till samma minne av genren. Hans framträdande räcker för att etablera hyllningen. Att dra det så långt att han blir en historisk medarbetare till regimen eller någon som bokstavligen spelar sig själv år 1944 vore en feltolkning av greppet. Den verklige regissören hör inte hemma i fiktionens historiska tid som en vuxen person som skulle ha deltagit i den premiären.

Tarantinos professionella och filmintresserade relation till Enzo G. Castellari har sin egen utveckling. På samma sätt gör Bo Svensons medverkan i Tarantinos filmer det möjligt att sätta andra framträdanden i sitt sammanhang. I den här filmen räcker det att hålla fast vid den exakta identifieringen: Castellari på galan och Svenson i filmen som visas. Den uppdelningen förhindrar att man hittar på en gemensam scen och gör det möjligt att uppskatta två olika sätt att väva in en hyllning på bara några få bilder.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike