Leni Riefenstahls namn dyker upp i samtal där en filmisk preferens kan bli en politisk fråga. Genom att identifiera verket och den som talar undviker man att behandla alla omnämnanden som ett och samma påstående.
Skådespelerskan i en bergsfilm
En av de tydligaste referenserna dyker upp i samband med programläggningen på Shosannas biograf och hennes samtal med Zoller. Verket som nämns är Die weiße Hölle vom Piz Palü, på svenska Det vita helvetet på Piz Palü. Riefenstahl medverkar i den som skådespelerska. Originalfilmen från 1929 regisserades av Arnold Fanck och G. W. Pabst. Att kalla den en film regisserad av Riefenstahl skulle vara att förväxla igenkänningen av hennes ansikte med upphovet till verket.
Den här preciseringen är viktig eftersom Zoller kan tala om Riefenstahls bergsfilmer på samma sätt som en biobesökare talar om en filmstjärnas filmer. Uttrycket tillskriver henne inte nödvändigtvis regin. Dialogen använder en referens som samtalspartnerna känner igen och som låter soldaten söka en gemensam grund. Scenen fungerar inte som en filmdatabaspost, så analysen behöver komplettera identifieringen utan att förvandla ett vardagligt uttryckssätt till en felaktig teknisk eftertext.
Shosanna tar inte entusiastiskt emot den beundran som Zoller verkar tillskriva henne. Hennes reservation skapar en distans mellan att visa ett verk och att godkänna allt som har med dem som medverkade i det att göra. Den skillnaden blir särskilt laddad i ett ockuperat land: beslut om vad som visas fattas inte i ett utrymme fritt från påtryckningar. Man behöver inte betrakta varje film som visas som ett personligt ställningstagande från biografägaren. Åskådaren känner till skäl till att hon kan väga sina ord noga.
Pabsts namn erbjuder en annan utväg i samtalet. Det gör det möjligt att flytta uppmärksamheten till regin och till en filmtradition som inte låter sig reduceras till en enhetlig nationell identitet. Shosanna behåller ett visst handlingsutrymme när hon väljer vilken aspekt av ett verk hon vill erkänna. Svaret kan läsas som ett sätt att skapa verbal distans, utan att hävda att all hennes dialog är en hemlig kod eller att soldaten förstår vidden av hennes avvisande.
Namnet som politisk laddning
För publiken förknippas Riefenstahl också med nazistisk propaganda, särskilt med Viljans triumf och Olympia. Denna karriär efter hennes tidiga bergsfilmer ger samtalet en extra laddning. Det innebär dock inte att varje framträdande av henne i efterhand blir en propagandadokumentär, och det gör inte filmen från 1929 till en produktion från den regim som kom till makten 1933. Tidslinjen gör det möjligt att samtidigt hålla fast vid verkets identitet och namnets politiska tyngd.
Den dramatiska spänningen uppstår genom att dessa minnen överlappar varandra. Zoller kan framställa ett filmsamtal som om det vore ett oskyldigt närmande. Shosanna lyssnar på en soldat från ockupationsmakten som hyllar en person med koppling till regimen. Publiken vet mer om hennes identitet än vad hennes samtalspartner gör. Därför kan ett kort svar läsas på flera nivåer: filmsmak, social försiktighet och ett avvisande som inte kan uttryckas helt fritt.
Filmen behöver inte introducera Riefenstahl som en fysisk rollfigur för att den laddningen ska göra sig gällande. Hennes namn förekommer i dialoger och referenser, precis som andra filmarbetares. Det är viktigt att inte förväxla denna närvaro i tal med en cameo av regissören eller med dokumentärt material om hennes liv. Den ger inte heller stöd för att tillskriva henne någon verklig medverkan i Nationens stolthet, som är en påhittad produktion skapad för Inglourious Basterds.
I visningen av Nationens stolthet, får kopplingen mellan film och makt en annan form: den nazistiska publiken tar del av en hjälteberättelse utformad för den. Referensen till Riefenstahl bidrar till den kulturella kontexten i den världen, men förklarar inte hela hennes propaganda uttömmande. Tarantino sammanför välkända namn, verkliga filmer och en påhittad produktion. Analysen bör bevara skillnaderna mellan dessa material i stället för att slå samman dem till en alternativ historia om den verkliga filmindustrin.
Manus, film och vem som yttrar replikerna
De skrivna manusversionerna innehåller omnämnanden och utvecklingar som inte alltid kommer med i den färdiga filmen i samma omfattning. Bland dem finns referenser till Tiefland och jämförelser där bergsfilmen används som en berättande bild. En scenanvisning avsedd för manusets läsare är inte en replik som yttras av en rollfigur. Innan man citerar den som dialog måste man skilja mellan vem som talar, om det finns en röst som säger orden och om avsnittet finns kvar i den klippning man diskuterar.
Denna försiktighet hindrar också att varje omdöme Zoller fäller tillskrivs Tarantino som en direkt personlig åsikt. En rollfigur kan hylla ett verk för att förföra, skryta eller skapa samhörighet. Filmen kan använda hyllningen ironiskt. Upphovspersonens röst kan inte automatiskt likställas med soldatens, som visas på duken. I det här fallet gör avståndet mellan samtalspartnerna och publikens information det särskilt osäkert att läsa samtalet som en lista över regissörens preferenser.
Översättningarna tillför ytterligare ett lager. Titeln på bergsfilmen och sättet att benämna Riefenstahl kan variera mellan dubbningar, undertexter och manusutgåvor. För att analysera samtalets funktion behöver man inte återge ett långt citat eller framställa en formulering man minns från en annan version som ordagrann. Det räcker att identifiera verket, Riefenstahls roll i det och skillnaden i inställning mellan dem som samtalar.
Referensen fungerar effektivt eftersom den inte kräver någon fullständig förklaring i scenen. Den som känner igen namnet uppfattar dess historiska laddning; den som inte gör det kan ändå märka att Shosanna avvisar den samhörighet Zoller försöker skapa. Dialogen behåller därmed en omedelbar dramatisk funktion och en andra, kulturell läsning. Historisk precision hjälper oss att förstå båda utan att tillskriva filmen påståenden som bara hör till en senare tolkning.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
