Francesca Mondino: vem översätter åt Goebbels och vilken roll spelar hon i scenen?

Francesca Mondino styr delar av samtalet mellan Shosanna och Goebbels krets. Hennes arbete som tolk förvandlar ett restaurangbord till en plats där möjligheten att tala och förstå är ojämnt fördelad.

En mellanhand i maktens krets

Francesca Mondino, spelad av Julie Dreyfus, hör till Joseph Goebbels krets och fungerar som hans franska tolk. Tack vare henne kan makthavaren tala med Shosanna utan att lämna tyskan. Översättningen är inte en detalj som lagts till en scen som redan är begriplig: den avgör vem som kan svara, när en fråga förs vidare och vilka som måste vänta på sin tur. Även om Francesca inte leder förhandlingarna om biografen upprätthåller hon den språkliga mekanism som gör dem möjliga.

Den unga biografägarens ställning är en helt annan. Shosanna kommer till en grupp som redan har gemensamma relationer, hierarkier och ett gemensamt syfte. Francesca är hemmastadd i den sociala gemenskapen och behärskar samtalets turordning. Kontrasten märks i hur de tar plats vid bordet och i den säkerhet med vilken Francesca gör inlägg. Besökaren måste ta reda på vad som förväntas av henne; tolken känner till hur mötet fungerar. Skillnaden kan analyseras utan att hitta på en gemensam historia mellan kvinnorna eller tillskriva Francesca kunskap om Shosannas dolda identitet.

När en översättning fördröjs av en vardaglig gest uppstår en obekväm humor. Gruppens medlemmar kan skratta och vänta eftersom de inte känner sig hotade. Shosanna måste anpassa sig till deras tempo. Francescas lättsamma sätt bidrar därmed till scenen: det blir tydligt att det för vissa är en trevlig arbetslunch, medan varje fråga kan få konsekvenser för någon annan. Samma rum rymmer oförenliga upplevelser utan att någon behöver förklara dem högt.

Den relation till Goebbels som skildras hör till fiktionen. Filmen innehåller en antydan om intimitet, men det ger inte stöd för att beskriva Mondino som en historiskt belagd person eller överföra relationen till Julie Dreyfus. Det går inte heller att dra slutsatser om vad rollfiguren känner för honom. För den här analysen räcker det att hon står nära ministern och utför sin yrkesroll inför de andra. Scenens kraft hänger inte på att man fyller i ett privatliv som filmen bara skissar i stora drag.

Översättning organiserar också tiden

I ett tvåspråkigt samtal kan en mening nå olika delar av sällskapet vid två skilda tillfällen. Först förstår en del av bordet den; sedan hör den andra delen den. Tarantino använder den skillnaden för att fördröja reaktionerna och låta publiken iaktta dem som ännu inte kan svara. Francesca förbinder samtalets båda faser. Hennes inlägg skapar små avbrott i ett annars sammanhängande förlopp, som om dialogen klipptes genom hennes röst innan bildklippningen tar vid.

Det betyder inte att hon medvetet manipulerar det hon översätter. Filmen ger inte tillräckligt underlag för att hävda att hon förvränger orden med en hemlig strategi. Den dramatiska effekten kommer av hennes position och av att kommunikationen går genom henne. Man måste skilja mellan att utföra en funktion som gynnar den dominerande gruppen och att tillskriva henne en individuell plan att bedra. Det första är synligt; det andra skulle kräva belägg som scenen inte ger.

Hennes närvaro bidrar också till att skildra en auktoritet som gör kultur till administration. Samtalet om salongen och premiären når Shosanna genom mellanhänder, yrkesmässiga hänsyn och beslut som framställs som självklara. Francesca är en del av denna välpolerade, effektiva miljö. För att undersöka beslutens politiska innehåll är sidan om Goebbels och den nazistiska filmindustrinmer användbar. Mondino är intressant för hur hon låter denna makt komma till uttryck i den vänliga formen av ett socialt möte.

När uppmärksamheten riktas mot Landa och Shosanna förändras också samtalets struktur. Replikerna blir mer direkta, och medlingen kan inte längre ens upprätthålla skenet av ett samtal mellan flera personer. Skillnaden mot strudelscenen gör det möjligt att se vad Francesca tillförde den tidigare gruppen: rörelse, avbrott och ett flöde av röster. När detta nätverk försvinner står Shosanna ensam med en enda person som kan bestämma alla villkor för mötet.

Julie Dreyfus skådespelarinsats

Dreyfus gestaltar Francesca med precision och självklarhet utan att kräva uppmärksamheten i varje bildruta. En tolk i en scen måste verka uppmärksam på andras ord och samtidigt ha ett eget sätt att vara. Skådespelaren gör båda sidorna synliga: hon lyssnar för att kunna ingripa, men är samtidigt en del av måltiden och den sociala kretsen. Den balansen gör att rollfiguren inte framstår som en textningsmaskin med mänskligt ansikte. Det är en person som tolkar och har en tydlig plats vid bordet.

Kläderna understryker att hon hör hemma i den privilegierade miljön. Hennes välvårdade yttre kontrasterar mot hur utsatt Shosanna är, trots att båda uppträder formellt. Man bör inte tolka varje utsmyckning som ett bevis på avsikt eller karaktär. Kläderna säger något om social framtoning och närhet till makten; de bevisar inte i sig grymhet, ideologisk lojalitet eller kännedom om en annan rollfigurs brott. Sådana slutsatser måste stödjas av konkreta handlingar och ord.

Valet av Dreyfus ingår i Tarantinos internationella samarbeten, men skådespelarens yrkesprofil sträcker sig längre än så. I Julie Dreyfus och andra återkommande internationella skådespelare kan de sambanden sättas in i sitt sammanhang. Francesca är värd uppmärksamhet i just den här filmen för en mer specifik insats: att göra ett samtal trovärdigt när språken inte är jämnt fördelade och publiken måste följa flera perspektiv samtidigt.

Det spelar också roll vad rollfiguren inte vet. Filmen gör henne varken till Shosannas förtrogna eller till en allvetande betraktare av planen som håller på att ta form. Hennes självsäkerhet bygger på den situation hon tror sig befinna sig i. Den begränsningen ger hennes medverkan i premiären en ironisk innebörd: hon hjälper till att sätta i gång en händelse vars verkliga betydelse hon inte känner till. Analysen kan stanna vid den motsägelsen utan att tillskriva henne planer, misstankar eller en bakgrund som inte visas på film.

Tillbaka till Inglourious Basterds-guiden.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike