Julie Dreyfus med Tarantino: att tolka mellan språk och hierarkier

Julie Dreyfus två samarbeten visar hur en biroll kan organisera tillträdet till dem som befinner sig i maktens centrum.

En yrkesrelation som tar vara på konkreta förmågor

Julie Dreyfus spelar Sofie Fatale i Kill Bill och Francesca Mondino i Inglourious Basterds. Det är två biroller knutna till mäktiga personer, även om deras funktioner och världar skiljer sig åt. Att hon återkommer gör det möjligt att se något mer precist än en abstrakt förkärlek för internationella rollbesättningar: Tarantino använder en skådespelare som kan röra sig mellan språk och gestalta en mellanposition.

I en intervju med Cinematopics från 2003 berättade Dreyfus att hon hade träffat regissören på filmfestivalen i Yubari och att han hade talat om för henne att han förberett en roll åt henne. Hon mindes också samtal om Sofies historia bortom det fragment som till slut visas på filmduken. Vittnesmålet dokumenterar ett gemensamt förberedelsearbete utan att man behöver hitta på scener eller bakgrundshistorier som filmen inte visar.

Skådespelaren talar franska, engelska och japanska. Den förmågan ska inte automatiskt tas som en garanti för autenticitet i varje roll eller situation. Att kunna språk och att gestalta en person är besläktade men olika uppgifter. Den filmiska styrkan uppstår när språkkunskaperna blir en del av en handling: att svara, översätta, styra ett samtal eller hålla avstånd.

Hennes rollfigurer är inte heller neutrala talespersoner för en kultur. Båda befinner sig i maktrelationer. Språket de använder kan underlätta kommunikation och samtidigt upprätthålla en hierarki. Skådespeleriet måste göra den positionen märkbar utan att förklara den med en biografisk utläggning varje gång rollfiguren kommer in i en scen.

Sofie Fatale och våldets administrativa vardaglighet

I Kill Bill, tillhör Sofie O-Ren Ishiis krets och ger ett intryck av professionell kontroll. Hennes kläder, tillgänglighet och sätt att sköta vardagliga ärenden skiljer henne från dem som främst framställs som krigare. Dreyfus skapar en närvaro som kan röra sig nära våldet utan att alltid ha uttrycket hos någon som anser sig befinna sig i en exceptionell fara.

I intervjun berättade skådespelaren att vissa telefondialoger utgick från Tarantinos text, som hon sedan översatte till japanska under inspelningen. Det belyser ett konkret bidrag till arbetet. Det betyder inte att hon fritt hittade på hela Sofies historia eller ensam ansvarade för filmens japanska; det beskriver ett avgränsat inslag i hennes egna scener.

Det som gör de här ögonblicken effektiva är kontrasten mellan administrativa sysslor och den brutala omgivningen. En telefon och en kontorston kan upprätthålla ett sken av vardaglighet medan något extraordinärt pågår runt omkring. Dreyfus gör denna yrkesmässiga normalitet tydlig, och filmen låter den bli oroande utan att behöva understryka det med ett moraliskt tal.

Sofie Fatales utveckling hör till hennes resa genom berättelsen. Som skådespelarinsats är det intressant hur hennes position förändras: den som verkade ha tillträde och beskydd kan bli utlämnad åt en kraft som rubbar all hennes trygghet. Rollfigurens utveckling hänger på att förändringen inte känns som ett godtyckligt personlighetsbyte, utan som samma kvinnas reaktion på en extrem situation.

Francesca Mondino: att översätta är också att inta en position

I Inglourious Basterds, ingår Francesca Mondino i Joseph Goebbels krets och arbetar som tolk. Hennes närvaro gör det möjligt för flera rollfigurer att kommunicera utan att fullt ut dela ett språk. Den funktionen kan verka rent informativ, men iscensättningen gör den också till en fråga om tillträde: någon avgör när det är dags att ingripa, vem som ska lyssnas på och vem orden ska riktas till.

Dreyfus måste fördela sin uppmärksamhet. Den som tolkar ett samtal ser på den som talar, uppfattar avsikten och vänder sig sedan till den som tar emot översättningen. Dessa små rörelser hjälper till att teckna hierarkin kring bordet. Rollfiguren arbetar inom den, inte utanför den som en osynlig berättare.

Francesca Mondinos position innebär dessutom en personlig närhet till makten. Det förändrar hennes sätt att ta plats: yrkesskicklighet samsas med familjaritet och tillhörighet till den dominerande kretsen. Skådespeleriet behöver inte välja bara en av dessa dimensioner. Det kan visa hur en till synes praktisk uppgift genomsyras av intima och politiska relationer.

Jämförelsen med Sofie får inte sudda ut skillnaderna mellan dem. Den ena rör sig i en stiliserad kriminell organisation; den andra deltar i nazismens kulturella apparat inom en historisk fiktion. Båda sköter kommunikation, men de delar inte automatiskt bakgrund, värderingar eller öde. Dreyfus ger dem en närvaro som svarar mot respektive miljö.

Skiftena mellan olika samtalspartner är särskilt avslöjande: samma kvinna kan vara familjär med sin överordnade och ha en annan ton mot någon som kommer utifrån. Den variationen hjälper till att definiera hennes tillhörighet utan att avbryta samtalet.

Hennes återkommande bidrag visar hur mycket en internationell scen kan vara beroende av personer som inte håller huvudanförandet. Att lyssna, översätta och svara organiserar huvudpersonernas tid. Dreyfus gör dessa uppgifter synliga i sitt skådespeleri och låter språket bli en del av relationen mellan människor, inte en kosmopolitisk dekoration som lagts till rollistan.

Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.

Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras