Django Unchained använder James Remars ansikte två gånger utan att göra hans rollfigurer till en gemensam hemlig identitet.
Samma skådespelare betyder inte samma man
James Remar spelar Ace Speck och Butch Pooch i Django Unchained. Det är två olika rollfigurer, som befinner sig vid olika tidpunkter och på olika positioner i berättelsen. Att samma skådespelare har två roller innebär inte att Ace överlever och återvänder under ett annat namn, eller att det finns ett dolt släktskap mellan dem. Kontinuiteten ligger hos skådespelaren; filmen håller de fiktiva identiteterna åtskilda.
Det här visar på en rollbesättningsfrihet som filmen kan använda utan att förvandla den till en gåta. En skådespelare bidrar med röst, kropp och erfarenhet, men kläder, beteende och relationer till andra kan forma olika rollfigurer. Åskådaren kan känna igen Remar eller inte. I ingetdera fallet behöver man ändra berättelsens logik för att förstå vad som händer.
Filmens produktionsanteckningar bekräftar att Remar har två roller och återger hans minne av kylan under den första inspelningsperioden i Lone Pine. Senare återvände skådespelaren som Butch Pooch. Uppgiften dokumenterar en förändring av uppdrag inom samma produktion; den räcker inte i sig för att dra slutsatser om varför Tarantino valde bort alla tänkbara alternativ för rollbesättningen.
Remar har dessutom en tidigare karriär bakom sig, förknippad med karaktärsroller och olika genrer. Den erfarenheten kan bidra till en tolkning av westernfilmen som befolkas av välbekanta ansikten, men filmen kräver inte att publiken minns andra verk. Hans båda roller ska kunna förstås utifrån den information som ges på skärmen.
Ace Speck och Butch Pooch: olika sätt att utöva makt
Ace ingår i det par slavhandlare som för de förslavade männen i början av Django Unchained. Hans närvaro är kopplad till den omedelbara kontrollen över dessa människor och motståndet mot det avbrott som Schultz innebär. Remar måste gestalta en auktoritet som är van vid lydnad under en kort scen som utspelar sig nattetid.
Mötet med Ace och Dicky Speck placerar våldet i en vardaglig verksamhet för dem som utövar det. Skådespeleriet behöver inte framställa rollfiguren som en exceptionell person som förklarar sin ondska. Det räcker att visa självsäkerheten med vilken han behandlar situationen som något han har kontroll över. Schultz ankomst rubbar den förväntningen.
Butch Pooch dyker senare upp som Calvin Candies livvakt. Här utövas makten inte från en självständig handelsmans position, utan genom ett skyddsuppdrag. Skådespelaren förändrar sin relation till scenens centrum: han måste hålla uppsikt över en annan man, bedöma hot och ingripa när hans arbetsgivares säkerhet verkar vara hotad.
I produktionsanteckningarna beskriver Remar rollen som ett yrkesarbete med fokus på att skydda Candie. Det är hans förklaring av rollen, inte ett moraliskt frikännande av rollfiguren. En livvakt kan ha en begränsad syn på sitt uppdrag och ändå delta i ett våldsamt system. Denna koncentration hjälper till att precisera beteendet som skådespelaren gestaltar.
Analysen av Butch Pooch utvecklar hans medverkan i Candyland. En jämförelse mellan rolltolkningarna och Ace visar en skillnad i uppmärksamhet: den ene kämpar direkt om kontrollen över ett möte, medan den andre håller uppsikt för att skydda en person. Fysisk styrka kan finnas hos båda, men den används i olika syften.
Ugly Owl Hoot och westernfilmen som blir tv
Remar återvänder i Once Upon a Time... in Hollywood som Ugly Owl Hoot, en rollfigur i Bounty Law. Hans framträdande hör till den fiktiva tv-serie som Rick Dalton spelar huvudrollen i. Denna representationsnivå är viktig: den verklige skådespelaren James Remar gestaltar en figur som finns i en tv-produktion i filmens värld.
Hans medverkan bidrar till att bygga upp bilden av Rick som yrkesman. För att Jake Cahill ska framstå som en igenkännbar tv-hjälte behöver han ett universum av motståndare, situationer och konventioner. Remar hjälper till att befolka det universumet. Hans uppgift är inte att tillföra en omfattande biografi till Hollywoods huvudberättelse, utan att göra ett underhållningsfragment trovärdigt som en del av huvudpersonens yrkesliv.
Skillnaden jämfört med Django är betydelsefull. I den ena filmen befinner sig Remar direkt i berättelsens westernmiljö; i den andra hjälper han till att gestalta hur en westernserie för tv skapades och konsumerades. Skådespelaren måste passa in i den stiliseringen utan att fragmentet bara framstår som en bortklippt scen ur Django. Inramningen och relationen till huvudpersonen har förändrats.
Att känna igen honom kan ge publiken en extra glädje av kontinuitet, men framträdandet fungerar också som rollbesättning. Tv-serien i berättelsen behöver ansikten som verkar kunna bära upp sin egen konflikt. Ett kort framträdande kan bidra till den trovärdigheten utan att kräva mer uppmärksamhet än vad fragmentet tillåter.
Remars samarbeten visar alltså två olika sätt att upprepa en rollbesättning. Django använder samma skådespelare på nytt i en och samma film, men med skilda identiteter; Hollywood återanvänder honom i ett annat verk och på en annan skärm. Mångsidigheten ligger inte i att helt dölja det välbekanta ansiktet, utan i att ge det en ny funktion som åskådaren kan förstå utan att blanda ihop yrkespersonen med hans rollfigurer.
Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.
Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras
