Kläder gör det möjligt att känna igen en karaktär innan hen säger något, men de kan också vilseleda. Hos Tarantino fungerar en outfit som offentlig identitet, grupptillhörighet eller en roll som någon försöker spela.
De svarta kostymerna förenar gruppen och visar på skillnader
De svarta kostymerna i Reservoir Dogs skapar omedelbart en enhetlig bild. Ljusa skjortor, slipsar och kavajer knyter visuellt samman män som egentligen inte borde känna varandra särskilt väl. Kläderna ger dem en enhet som deras beteende sedan kommer att bryta sönder. Gänget verkar organiserat när det går tillsammans, även om sammanhållningen inte överlever det misslyckade rånet.
Enhetligheten suddar aldrig helt ut skillnaderna. Hur ett plagg bärs, hur det sitter och vilket skick det är i bidrar till att skilja kroppar och temperament åt. Klockor och ringar tillför detaljer utan att ersätta helhetsintrycket. Eddies träningsoverall kontrasterar mot gruppen och placerar honom i en annan relation till arbetet som ska utföras.
Betsy Heimann står också för kostymdesignen i Pulp Fiction. Jules och Vincents kostymer har ett gemensamt professionellt uttryck, men de två karaktärerna bär upp dem på olika sätt. Den variationen gör att uniformsanspelningen inte förvandlar männen till utbytbara figurer. Kläderna formar ett par och lämnar samtidigt utrymme för deras särdrag.
Kläderna får en annan betydelse när de blir fläckiga eller måste bytas ut. Ett utseende som till en början signalerar kontroll kan förlora sin auktoritet efter en olycka. De ledigare kläderna som dyker upp senare gör den professionella bildens fall synligt. Karaktären är densamma, men utseendet påverkar hur andra uppfattar hen och hur publiken ser på hen.
Färger som gör en figur omedelbart igenkännbar
Beatrix gula outfit i Kill Bill skapar en silhuett som är lätt att urskilja mitt i actionsekvenserna. Färgen gör det lättare att följa hennes kropp bland motståndare och kulisser. Kopplingen till Bruce Lees ikonografi tillför en filmhistorisk referens, men plagget fyller också en omedelbar funktion genom att göra bilden tydligare. Hyllningen och kampens visuella organisering kan fungera sida vid sida.
Andra karaktärer i Kill Bill kännetecknas av andra signaler. Elle Drivers ögonlapp förändrar ansiktet och drar uppmärksamheten till något som saknas. Budds slitna kläder placerar honom långt från bilden av en oklanderlig lönnmördare. Skillnaden mellan deras utseenden bidrar till att beskriva hur deras vägar gått åt olika håll trots deras gemensamma förflutna.
I Django Unchained är kläderna en del av huvudpersonens sociala förvandling. Att välja en outfit har ett särskilt värde för någon vars liv styrts av andras beslut. Sharen Davis arbete gestaltar den utvecklingen genom synliga förändringar i färg, form och relation till westernfilmens koder.
Kläderna innebär ingen automatisk frigörelse. En kostym kan dra till sig uppmärksamhet, väcka hån eller användas för att gestalta en position som andra accepterar på villkor. Django måste lära sig att agera i situationer där utseendet öppnar en möjlighet men också ökar risken. Kläderna är en del av identitetsförhandlingen, men ersätter inte hans beslut.
I The Hateful Eight är rockarna och filtarna ett skydd mot kylan och skapar volymer som förändrar karaktärernas framtoning. Instängdheten gör det möjligt att se hur de här lagren hänger samman med trötthet, bekvämlighet och döljande. Kylan får ett materiellt uttryck som följer med in i Minnies haberdashery.
Att klä sig för arbetet och för att framstå som någon
Once Upon a Time... in Hollywood använder skillnaden mellan Rick Dalton och Cliff Booth för att visa två positioner inom filmbranschen. Ricks kläder tillhör en man som är mån om sin offentliga image, medan Cliffs kläder följer en vardag präglad av bilkörning, reparationer och fysisk beredskap. Vänskapen suddar inte ut den professionella ojämlikhet som skiljer dem åt.
Rick byter också kläder när han spelar olika karaktärer. Publiken måste kunna skilja den fiktive skådespelaren från rollerna han gestaltar, och kläderna hjälper till att markera gränsen. En jacka eller en westernoutfit kan höra till hans vardagsliv eller till en produktion i filmen. Det är sammanhanget som avgör hur den ska tolkas.
Bilden av Sharon Tate kräver en annan balans, eftersom det handlar om en historisk person som skildras i en fiktion. Hennes kläder bidrar till en tidstrogen rekonstruktion och till gestaltningen av specifika ögonblick. En analys av hennes kläder bör undvika att tillskriva Tate varje plagg som används på filmduken, om det inte finns dokumentation som styrker det.
Bidragen från Heimann, Davis och Arianne Phillips påminner oss om att de här visuella identiteterna är resultatet av designarbete och samarbete. Regissören är delaktig i utformningen, medan teamen gör efterforskningar, väljer ut plagg och upprätthåller en kontinuitet som kameran omvandlar till berättande. Att reducera allt till Tarantinos personliga preferenser skulle sudda ut konkreta ansvarsområden.
Minnesvärda kläder kan fungera som en symbolisk rustning, men också visa hur bräcklig den är. Fläckar, slitage eller ett förändrat sammanhang avslöjar att utseendet inte garanterar kontroll. Kläderna ger karaktärerna ett sätt att möta världen; filmen undersöker hur länge de kan hålla fast vid det när situationen börjar förändras.
Tillbaka till Tarantinos foto och visuella teknik.
Visa alla artiklar i Tarantinos visuella stil: bildutsnitt, kamera, ljus och klippning
