Sharen Davis skapade kostymer som förenar tidstypiska silhuetter med en medvetet filmisk uttrycksfullhet. Varje karaktär använder kläderna på sitt eget sätt för att ta plats i berättelsen.
Att gestalta en epok med westernfilmens frihet
Sharen Davis tog sig an Django Unchained som en kostymfilm präglad av westernfilmens bildvärld. I intervjuer förklarar hon att hon hade två prioriteringar: att bevara igenkännbara silhuetter och ge karaktärerna en stiliserad närvaro. Historisk trohet innebar inte att alla plagg från 1858 skulle återskapas på samma sätt. Kostymerna behövde också spegla filmens ton, skådespelarna och de referenser som Tarantino förde in i projektet.
Arbetet börjar med konkreta dramatiska frågor. Vem får välja sina kläder? Vem måste gestalta en ställning som personen ännu inte har? Vem har resurser att förändra sitt utseende, och vem bär spåren av tvång på kroppen? I den här berättelsen är klädsel en del av frihet, ägande och socialt anseende. En skillnad i snitt eller färg kan förmedla de här relationerna innan någon sätter ord på dem.
Davis samarbetade med en regissör som hade tydliga visuella referenser. Hennes beskrivning av hur hon anpassade den Little Joe-inspirerade jackan från Bonanza åt Jamie Foxx visar att en referens inte kan överföras mekaniskt. Man måste hitta proportioner och material som fungerar på en annan kropp och i en annan film. Resultatet bevarar en igenkännbar association, samtidigt som det får en egen närvaro framför kameran.
Huvudpersonens kläder utvecklas genom hela filmen i guiden till Djangos kostymer. Här ligger fokus på metoden som gör att hela ensemblen får tydligt åtskilda uttryck. Helheten ska skapa kontraster mellan karaktärerna utan att göra dem till isolerade figurer från visuellt oförenliga världar. De individuella valen fungerar eftersom de följer en gemensam logik för färg, textur och stiliseringsgrad.
Schultz, Candie och Broomhilda: tre förhållningssätt till utseendet
Schultz har en elegant och rörlig yrkesmässig stil. Hans kläder passar någon som reser, samtalar och använder sitt välvårdade yttre som ett arbetsredskap. Det omsorgsfulla utseendet gör att han kan ta sig in i miljöer där han behöver bli lyssnad på. Samtidigt har han en excentricitet som skiljer honom från de lokala markägarna. Vid första anblicken kan han verka respektabel utan att helt smälta in bland dem.
Kostymören berättade att den Inverness-liknande kappan, trots sitt tunga utseende, var sydd i bomull. Det påminner om att filmkostymer ska skapa ett intryck och samtidigt låta skådespelaren arbeta. Ett plaggs skenbara tyngd avslöjar inte nödvändigtvis dess verkliga vikt. Rörelsefrihet, temperatur och inspelningsdagarnas längd påverkar val som tittaren bara märker genom att karaktären känns naturlig.
Calvin Candie använder sitt yttre utifrån en annan position. Hans kläder är en del av en iscensättning av rikedom och makt. Han kan uppträda som en förfinad värd och samtidigt ställa våldsamma krav på dem som är beroende av honom. Elegansen mildrar inte hans handlingar; den gör motsättningen mellan manér och grymhet tydligare. Kostymerna förstärker den motsättningen genom att låta ytan behålla sin attraktionskraft även när vi vet vad den döljer.
De starka färgerna låter Broomhilda behålla en egen visuell närvaro i en berättelse där hon ofta skildras under andras kontroll. Gult, blått och violett skiljer henne från omgivningen och från våldsminnena. Den färgmässiga framträdande rollen ska inte förväxlas med materiell frihet: en person kan bära ett vackert plagg och ändå vara förtryckt. Det är just avståndet mellan utseende och livssituation som gör hennes bild så uttrycksfull.
Ett plagg måste också tåla handlingen
Kläderna i en dialogscen kan senare hamna mitt i en actionscen. I Django förändras plaggen radikalt när våldet bryter ut. Kontinuiteten kräver att fläckar, revor och smuts stämmer med berättelsens förlopp, även när scenerna spelas in i en annan ordning. Kläderna blir därmed en del av det som hänt rent fysiskt och hjälper till att knyta ihop sekvenser som filmats var för sig.
Dolda mekanismer och planerade rörelser påverkar också hur plaggen utformas. Davis berättade att ärmarna behövde anpassas för den anordning Schultz bär. Exemplet visar hur olika avdelningar samarbetar: plagget ska behålla sin silhuett, möjliggöra handlingen och inte dra uppmärksamheten till tricket innan det är tänkt. En lyckad lösning märks inte förrän scenen använder det som varit dolt.
Fotot förvandlar till sist designen. Ett tyg som ser intensivt ut på arbetsbordet kan uppfattas annorlunda i varmt ljus eller intill en färgad vägg. Davis val måste fungera tillsammans med scenografin och kameraarbetet. Den visuella identiteten växer fram ur de relationerna, inte ur någon oföränderlig egenskap som varje kostym skulle behålla under alla omständigheter.
Kostymerna gör det möjligt att läsa av karaktärerna medan deras ställning förändras. Django upptäcker möjligheten att välja; Schultz gör sin värdighet till en tillgång; Candie visar upp en nedärvd makt; Broomhilda behåller en närvaro som fångenskapen försöker begränsa. Davis bidrag består i att ge de här skillnaderna en synlig form och se till att varje plagg fungerar även när samtal, bedrägeri eller våld förändrar scenen.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
