Hip-hop i Django Unchained: en nutida röst i en slavwestern

Hip-hop försöker inte återskapa vad man lyssnade på i Södern före inbördeskriget. Genom sin närvaro placerar den handlingen i Django i ett senare musikaliskt perspektiv som förändrar hur huvudpersonen framträder.

Musiken tillhör inte rollfigurernas tid

100 Black Coffins, framförd av Rick Ross, för in en röst och en produktion som inte hör hemma på 1800-talet i Django Unchained. Filmen visar inte rollfigurerna lyssna på rap från en omöjlig källa. Låten ingår i musiken som riktar sig till tittaren och skapar ett medvetet avstånd mellan den skildrade tiden och det musikaliska perspektivet.

Jamie Foxx var med och skapade låten och har berättat om arbetet i intervjuer. Den uppgiften om produktionen måste skiljas från rollfiguren: Django skriver inte låten och känner inte till att den finns. Skådespelarens bidrag knyter den kreativa processen till en nutida energi, men förändrar inte de materiella villkoren i den skildrade världen.

Låten ingår i en sekvens där Django måste hålla fast vid en roll inför män som försöker kontrollera hans ställning. Dess närvaro motsvarar inte ett bokstavligt uttalande från rollfiguren. Musiken kan ge form åt en beslutsamhet som det synliga beteendet måste hålla tillbaka, eftersom uppdraget kräver att han agerar och läser av reaktionerna. Skillnaden mellan ljudets energi och det yttre lugnet är dramatiskt verkningsfull.

Unchained förändrar svarets omfattning

Unchained blandar material av James Brown och 2Pac. När musiken används under våldet på Candyland kopplas funkens drivkraft samman med rapens röst och en handling som bryter slavägarnas påtvingade ordning. Tekniken bakom kombinationen analyseras separat i Unchained: The Payback och Untouchable; här är det viktiga vad blandningen gör med huvudpersonens position.

Musiken ger Django en dimension som actionhjälte, en dimension som systemet i filmen försökte förvägra honom. Han går från att bli betraktad och bedömd som egendom till att organisera ett svar som kan förändra omgivningen. Ljudet bidrar till den omkastningen, men skapar den inte på egen hand. Handlingen, klippningen och den tidigare berättelsen gör att musikens inträde får sådan tyngd.

Hip-hop framställs inte som en dokumentär återgivning av en historisk erfarenhet. Den erbjuder ett senare perspektiv genom vilket filmen föreställer sig en konfrontation med det förflutna. Det tidsmässiga avståndet kan stärka identifikationen hos en del av publiken, men också synliggöra fantasins konstruerade karaktär. Filmen döljer inte att den omformar westernfilmen med hjälp av uttryck som uppstod långt senare.

100 Black Coffins och Unchained fyller inte heller riktigt samma funktion. Den ena följer en utveckling under övervakning, medan den andra medverkar i ett utbrott av handling. Om man behandlar dem som ett enda block av modern musik blir det svårare att se när energin hålls tillbaka och när den får ett synligt utlopp. När musiken kommer in är lika viktigt som vilken genre den tillhör.

En inspelad röst innebär också en närvaro som rollfigurerna på Candyland inte kan tysta. Den tillhör filmberättelsen och dess publik. Det avståndet ger ett uttryck som Django inte alltid kan visa utåt medan han spelar sin roll på plantagen.

Musikens uttryck för motstånd tar inte bort berättelsens komplexitet

Närvaron av samtida afroamerikanska röster kan tolkas som ett svar på westerntraditioner där svarta rollfigurer placerades i marginalen. Django får en central plats både i ljudbilden och visuellt. Den tolkningen kräver inte att man hävdar att all rapmusik uttrycker samma politik eller att alla tittare uppfattar gesten på samma sätt. Sambandet beror på just de här låtarna och scenerna.

Filmmusiken innehåller dessutom soul, nyskrivna låtar i andra stilar, klassisk musik och lån från italienska westernfilmer. Hip-hop för en dialog med de materialen och ersätter inte hela den musikaliska strukturen. Filmen kan gå från personlig sorg till handling genom att växla mellan uttryck, utan att kräva att en enda tradition ska gestalta varje aspekt av Djangos erfarenhet.

Skott och träffar delar också ljudmixen med musiken. De kan förstärka en rytmisk känsla, men man bör inte dra slutsatsen att varje vapen har gjorts om till ett musikaliskt samplingljud eller att varje slag synkroniserats genom en viss teknisk metod. Upplevelsen av en gemensam puls förklarar inte i sig hur ljudet skapades.

Skillnaden mellan rollfigur och skådespelare är fortfarande avgörande. Foxx kan använda musikaliska referenser för att förbereda sin roll eller samarbeta kring en låt, medan Django agerar inom berättelsens villkor. Om man blandar ihop de här nivåerna blir rollfigurens psykologi anakronistisk på ett sätt som filmen inte ger stöd för. Anakronismen hör till berättarformen, inte nödvändigtvis till det Django vet.

Hip-hop i Django Unchained bidrar därmed till frågan om vem som får inta westernfilmens centrum och med vilken energi. Rösterna från nutiden ersätter inte det förflutna, utan möter det utifrån ett senare kulturellt minne. Musiken ger uttryck åt en självhävdelse, samtidigt som berättelsen behåller våldets pris och behovet av att rädda Broomhilda. Styrkan ligger i just det samspelet, inte bara i överraskningen över att höra rap tillsammans med hästar.

Tillbaka till guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern