Django Unchained använder röster som för tankarna till afroamerikanska traditioner, men alla sånger är inte gamla spirituals eller arbetsvisor från plantagerna.
Hamilton och Boyntons samtida sång
Freedom, framförd av Anthony Hamilton och Elayna Boynton, skapades för Django Unchained. I låtens eftertexter anges båda artisterna samt Kelvin Wooten. Det är alltså ingen historisk inspelning av förslavade människor och inte heller en anonym spiritual som återupptäckts för att skapa stämning i 1858 års miljö. Det är en samtida sång som använder sånguttryck med rötter i soul och gospel för att uttrycka lidande och en längtan efter frihet.
Det gör inte sången mindre kraftfull. Filmen arbetar medvetet med musik som tillkom efter den tid som skildras, så en låts dramatiska legitimitet beror inte på om rollfigurerna skulle ha kunnat känna till den. Rösten kan tala till åskådaren från en annan tid. Här bidrar framförandet med en känslomässig intensitet som följer minnet av Django och Broomhilda, utan att framställas som ett ljud som de själva skapar under handlingen.
Samspelet mellan de två rösterna gör att känslan inte låses fast i ett enda perspektiv. Kombinationen av klangfärger låter oss höra både närhet och avstånd, drivkraft och skörhet. Ackompanjemanget bär upp ett förlopp som inte behöver beskriva varje rörelse i bilden. Sången bildar en känslomässig helhet medan klippningen visar kroppar utsatta för våld.
Att kalla den gospel utan vidare förbehåll kan dölja att den är en specifik komposition för filmen. Gospel är en musikalisk tradition med sin egen historia och sina egna uttryckssätt; en sång kan låna ett sätt att projicera rösten eller bygga upp intensitet utan att automatiskt bli en religiös sång. Här knyter låten direkt an till rollfigurerna och deras krav på frihet, inte till en gudstjänstscen.
Richie Havens och minnet av spiritualen
Filmen använder också en annan låt med titeln Freedom, framförd av Richie Havens. Den ska inte förväxlas med duetten ovan. Framförandet, förknippat med Woodstock, väver in spiritualen Sometimes I Feel Like a Motherless Child och omformar dess material till en ihärdig appell för frihet. Låttexterna skiljer alltså mellan två inspelningar med samma titel men olika ursprung.
Kopplingen till spiritualen är här mer konkret. Motherless Child tillhör en repertoar som förknippas med afroamerikanska erfarenheter av förlust, separation och rotlöshet. Havens framträder inte som ett ögonvittne från 1800-talet, utan som en 1900-talsmusiker som omformar arvet med sin röst och gitarr. Filmen förflyttar materialet ytterligare en gång genom att lägga framförandet över en berättelse som utspelar sig långt tidigare.
När sången kommer in i avsnittet där Django åter hamnar i sina fienders våld uppstår ett smärtsamt samband mellan orden och situationen. Frihet fungerar inte bara som en hyllning till en seger som redan är vunnen. Den kan höras som ett krav just när rollfiguren förlorar sin handlingsförmåga. Kontrasten hindrar låtens titel från att bli en bokstavlig beskrivning av handlingens läge.
Havens röst har en annan sorts brådska än Hamiltons och Boyntons duett. Upprepningen och gitarrens anslag ger ett intryck av fysisk ihärdighet. Denna egenskap gör att musiken fungerar även i filmens nedkortade version, utan att hela det ursprungliga framförandet behöver återges. Klippningen väljer ut en igenkännbar energi, inte en fullständig lektion om konserten som framförandet kommer från.
Vad dessa röster gestaltar – och vad de inte dokumenterar
Att låtarna har samma titel kan leda till att man letar efter den ena inspelningen när man minns den andra. Genom att identifiera rösterna och var i berättelsen de hörs kan man skilja dem åt innan man tolkar deras innebörd.
Att båda sångerna förekommer bevisar inte att plantagerna i berättelsen ackompanjeras av en samling historiska arbetsvisor. Det är viktigt att skilja mellan vad som hörs i själva handlingen och vad ljudspåret tillför utifrån. En röst som kommenterar en rollfigurs lidande är inte detsamma som en röst som rollfiguren hör där och då.
Filmen skapar kulturell kontinuitet genom association, inte genom en strikt ljudmässig rekonstruktion. Den omarbetade spiritualen, samtida soul och andra genrer kan uttrycka olika aspekter av samma kamp. Kombinationen gör att historien hörs genom senare tiders minnen, men skillnaderna mellan upphov, framförande och tradition måste finnas kvar för att varje bidrags särart inte ska suddas ut.
Även åskådarens roll förändras. Sångerna ger inte bara information om perioden, utan söker väcka en känslomässig reaktion i nuet. Sångernas intensitet kan föra åskådaren närmare rollfigurerna utan att denne behöver känna till all musikhistorisk bakgrund. Den som känner till den får ytterligare ett lager i lyssnandet, särskilt i kopplingen mellan Motherless Child och de förslavade människornas separation.
Den mest träffande slutsatsen är inte att Django återskapar hur en plantage lät, utan att filmen samlar röster från olika tider kring erfarenheter av förtryck och motstånd. De två låtarna med titeln Freedom visar det tydligt: en nykomponerad låt för filmen och ett historiskt framförande från en senare tid än berättelsens får olika funktioner i samma berättelse. Deras känslomässiga släktskap suddar inte ut låttexterna eller deras musikaliska skillnader.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
