100 Black Coffins introducerar Rick Ross röst medan följet färdas mot Candyland. Låten, som Jamie Foxx varit med och producerat, uttrycker en aggressivitet som Django fortfarande måste hålla i schack.
Ett samarbete med koppling till huvudpersonen
100 Black Coffins är en av de originallåtar som ingår i soundtracket till Django Unchained. Rick Ross står för sången och Jamie Foxx har medverkat i produktionen, utöver att vara skådespelaren som gestaltar Django. Den kopplingen förenar två sidor av projektet: hur rollfiguren byggs upp framför kameran och hur en musiklåt skapas som påverkar hur vi uppfattar honom under resan till Candyland.
Foxx medverkan innebär inte att Django börjar rappa i berättelsen. Låten tillhör soundtracket som publiken hör, medan rollfigurerna fortsätter att röra sig i fiktionens värld. Att hålla isär detta hindrar oss från att förvandla ett konstnärligt samarbete till en händelse i handlingen. Ross röst kan uttrycka en attityd med koppling till huvudpersonen utan att bli ett bokstavligt inlägg från honom.
Titeln och framförandet gestaltar ett storskaligt hot. Den energin kommer vid en tidpunkt då Django måste spela en roll, behärska sina reaktioner och tåla närheten till männen som kontrollerar den värld han försöker få tillträde till. Musiken gör en fientlighet hörbar som hans synliga beteende måste hålla under kontroll. Scenen kan därmed samtidigt skildra en till synes välordnad färd och ett tryck som hotar att få den att brista.
Låten är ingen musikalisk dokumentation av den skildrade tiden och försöker inte heller vara det. Dess språk och produktion gör tidsskillnaden märkbar. Filmen använder den skillnaden för att förena westernfilmen med ett samtida uttryck för makt, trots och verbalt våld. Resultatet hör hemma i ett soundtrack som skiftar mellan traditioner efter berättelsens behov, inte i en enhetlig ljudmässig rekonstruktion av 1858.
Följet som bild av en hierarki
På vägen till Candyland färdas personer vars ställning inte är densamma. Candie har män och resurser till sitt förfogande; Schultz och Django tar sig fram genom att utge sig för att vara någon annan; de människor som hålls förslavade deltar inte i färden på samma villkor. Bilden av gruppen i rörelse låter oss se en hierarki som färdas tillsammans med dess medlemmar. Ett nytt landskap upphäver inte de ägande- och lydnadsförhållanden som styr följet.
Django befinner sig i en särskilt obekväm position eftersom hans roll kräver att han låtsas känna sig hemma i handeln med slagskämpar. Låten kan förstärka hans närvaro, men den upphäver inte den moraliska förnedring som rollen innebär. Att han befinner sig nära Candie betyder inte att han ställer sig bakom honom. Publiken känner till bedrägeriets syfte och hör musik vars aggressivitet upprätthåller avståndet mellan rollfigurens yttre och det han vill uppnå.
Rytmen bidrar till att förvandla färden till en rörelse mot en avgörande plats. Hästens varje steg behöver inte sammanfalla exakt med takten för att helheten ska få driv. Musikens upprepning ger en upplevelsemässig riktning åt ett resavsnitt som annars bara kunde ha bundit samman två platser. Här får färden en egen karaktär och förbereder ankomsten till området där planen ska sättas på prov.
Låtens hotfullhet ska inte förväxlas med en garanti för vad som kommer att hända i berättelsen. Publiken kan ana ett våldsamt svar, men vet ännu inte hur förhandlingen kommer att utvecklas eller vilka hinder som dyker upp. Den skillnaden skapar spänning. Musiken förmedlar självförtroende, energi och ett löfte om konfrontation, medan berättelsen fortfarande rymmer risker som huvudpersonen inte kan kontrollera. Det storslagna ljudet samexisterar med behovet av att fortsätta agera försiktigt.
Hiphop och western i samma gestalt
Införandet av hiphop utökar repertoaren som används för att gestalta Django. Bacalovs inledande tema hade knutit honom till en tradition av italiensk western; andra låtar hade lyft fram kärleken, resan eller minnet. 100 Black Coffins betonar en trotsig närvaro och ett gensvar på makten. Variationen låter huvudpersonen röra sig mellan olika uttryck utan att reduceras till en enda hjältebild.
Kombinationen påverkar också landskapet. En ritt till rap upplevs inte på samma sätt som en ritt till ett konventionellt orkesterstycke. Geografin behåller sina synliga inslag, men musiken förändrar den position från vilken publiken betraktar den. Det slavägande Södern får här en röst från en senare tid, en röst som inte låter det bestämma den svarte huvudpersonens identitet eller möjliga framtid.
Temat behöver inte fungera som en exakt historisk utsaga för att få den effekten. Dess verbala våld hör till ett konkret musikaliskt språk och en specifik dramatisk gestaltning. För att analysera det måste man se till vilken plats det har i filmen, i stället för att tolka varje formulering som en bokstavlig beskrivning av vad Django kommer att göra. Sambandet handlar om ton, förväntan och attityd, inte om en exakt överensstämmelse mellan ord och händelser.
När de kommer fram till Candyland kräver förhandlingen återigen tystnad, artighet och uppmärksamhet på detaljer. Låten har förberett publiken på att uppfatta energin som finns under ytan. Dess bidrag ligger i denna samexistens: följet färdas enligt ägarens regler, samtidigt som soundtracket för in en kraft som föreställer sig en annan maktfördelning. Resan känns hotfull eftersom båda riktningarna finns där innan konflikten kan bli uttalad.
Mer sammanhang i guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
