Too Old to Die Young tillför en råare ton till Djangos återkomst. Låten kommer från albumet Folk Songs of the American Longhair och valdes ut av Tarantino efter att han hört den på radio.
En låt som hittades utanför projektet
Too Old to Die Young skrevs inte på beställning för Django Unchained. Den ingick i Folk Songs of the American Longhair, Brother Deges album från 2010. Den hör därför till gruppen redan existerande låtar som Tarantino samlade till filmen. Det ursprunget skiljer den från originallåtar som Freedom eller Who Did That to You, även om alla finns på samma skivutgåva.
Tarantino berättade själv i ett radioprogram att han hade hört låten på radio och bett musikansvarige att skaffa artistens skiva. Material som Brother Deges team har publicerat beskriver mötet och regissörens entusiasm för albumet som helhet. Uppgiften gör det möjligt att beskriva ett konkret låtval utan att hitta på ett studiosamarbete mellan dem eller hävda att låten komponerades för en scen där den ännu inte hade använts.
Låtens historia är viktig eftersom den behåller en musikalisk identitet som fanns före filmen. Sången, gitarren och låtens sätt att byggas upp uppstod inte som en illustration till Django. Filmens placering skapar en ny relation till dessa beståndsdelar. Ett stycke som kunde lyssnas på för sig börjar ackompanjera en återkomst, och återkomsten förändrar betydelsen för dem som lär känna låten genom filmen.
Brother Dege bidrar med ett sound med rötter i bluesen och slidegitarren, med en råhet som kontrasterar mot andra, mer orkestrala delar av soundtracket. Klangbilden är viktig: den erbjuder varken samma slags storslagenhet som ett symfoniskt stycke eller samma verbala uppbyggnad som en raplåt. Kraften kommer ur envisheten, strängarnas resonans och närvaron av en röst som tycks bära rörelsen genom en fysisk ansträngning.
Återkomsten väger tyngre än den första resan
I slutet återvänder Django till Candylands område efter att den ursprungliga planen har misslyckats och hans situation har förändrats radikalt. Han färdas inte längre i Candies följe och är inte heller beroende av samma kommersiella svepskäl. Återkomsten har ett tydligare mål: att återfå Broomhilda och konfrontera dem som har kontroll över plantagen. Musiken förstärker detta fokus på målet.
Landskapet fungerar inte längre som något Schultz och Django upptäcker tillsammans. Att följeslagaren saknas förändrar hur vi ser på huvudpersonen och platsen han färdas genom. Django har med sig tidigare lärdomar, men måste tillämpa dem utan sin mentors verbala stöd. Låten förmedlar en obruten energi samtidigt som berättelsen introducerar ett känslomässigt brott. Mannen som återvänder befinner sig inte riktigt i samma position som den som kom dit som en förment köpare.
Låtens råa klang passar den här överlevnadssituationen. Återkomsten framstår varken som en stillsam promenad eller som en redan fullbordad seger. Rösten och gitarren kan förmedla beslutsamhet utan att sudda ut spåren av det som har hänt. Den tolkningen bygger på förhållandet mellan musiken och den dramatiska situationen; det krävs inte att man hävdar att Brother Dege skrev låten med karaktärens specifika sår eller beslut i åtanke.
Titeln får också en särskild klang i en berättelse där döden alltid är nära. Den kan uppfattas som en trotsig hållning inför ödet, men den bör inte göras till en bokstavlig profetia om Django. Låten garanterar inte att han överlever och förklarar inte hans ålder eller bakgrund. Den förmedlar en attityd som scenen tar fasta på: att fortsätta framåt när världen i berättelsen gång på gång har försökt avgöra hur hans historia ska sluta.
Bluesen förändrar westernfilmens minne
Soundtracket hade redan plockat in spaghettiwestern, soul, folk och hiphop. Brother Dege utvidgar blandningen med musik som kan föra en dialog med det sydstatslandskap som visas, utan att låtsas vara en inspelning från 1800-talet. Att den för tankarna till vissa bluesbilder ska inte förväxlas med historisk exakthet. Det är fortfarande ett samtida val som påverkar en stiliserad historisk berättelse.
Detta bidrag hjälper till att skildra Django ur ett annat perspektiv än de spektakulära stora eldstriderna. Återkomstens rytm bygger upp en förberedelse och en förväntan, inte bara en omedelbar urladdning. Åskådaren ser någon återvända med ett syfte efter att ha förlorat den ursprungliga ramen för sitt uppdrag. Låten bär upp övergången mellan överlevnad och handling och ger utrymme för beslutet att verka landa i karaktärens kropp.
Valet av ett redan existerande stycke visar också att ett soundtrack kan träffa rätt utan att musiken har komponerats för varje bild. Sambandet uppstår genom urvalet, längden och scenens klippning. Bara utifrån slutresultatet känner vi inte till alla redigeringssteg eller de alternativ som valdes bort, men vi kan se hur väl den konkreta musikaliska klangbilden passar med drivkraften att återvända till en farlig plats.
Too Old to Die Young förknippas med den här framryckningen genom hur låten förenar envishet och utmattning. Filmen tar en låt med ett eget liv och placerar den i ett ögonblick då Django måste omsätta det han har lärt sig i ett personligt beslut. Låten berättar inte hela hans historia och ersätter inte det som händer senare. Den ger återkomsten en rå och uthållig rytm medan berättelsen förbereder den konfrontation som fortfarande återstår.
Mer bakgrund i guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
