Syster Saras tema: Morricone inför Broomhildas straff

Sister Sara’s Theme kommer från Two Mules for Sister Sara och ackompanjerar när Broomhilda förs ut ur inspärrningen i Candyland. Användningen bör skiljas från The Braying Mule, ett annat stycke från samma filmmusik.

Två musikstycken från samma film

Ennio Morricone komponerade musiken till Two Mules for Sister Sara, en westernfilm från 1970 i regi av Don Siegel, med Clint Eastwood och Shirley MacLaine i huvudrollerna. Django Unchained använder mer än ett stycke ur den musiken. Det gemensamma ursprunget kan leda till förväxlingar, men Sister Sara’s Theme och The Braying Mule är olika stycken och förknippas med olika händelser i berättelsen.

The Braying Mule förknippas med den första delen av Django och Schultzs resa. Sister Sara’s Theme ackompanjerar däremot händelsen när Broomhilda tas ut ur strafflådan i Candyland. Om man tillskriver det senare temat tandläkarens vagns första ankomst blandar man ihop två användningar med mycket olika verkan. En noggrann identifiering gör det möjligt att se hur samma äldre filmmusik kan användas i scener som skiljer sig åt i ton, rum och dramatisk funktion.

Att musiken återanvänds innebär inte heller att Broomhilda är en kopia av MacLaines rollfigur eller att Schultz är en kopia av Eastwoods. Musiken kan flyttas utan att den ursprungliga handlingen följer med. Det intressanta är den nya kombinationen av ljud och bilder, inte att förutsätta fullständiga motsvarigheter mellan rollfigurer som hör hemma i olika berättelser och konflikter.

En kropp utlämnad åt Djangos blick

Broomhildas straff blottlägger en sida av Candyland som herrgårdens hemtrevliga fasad försöker normalisera. Att hon hålls inspärrad är varken en olyckshändelse eller ett mindre hinder på resan: det är en del av den makt ägarna utövar över henne. När hon förs ut får tittaren se följderna av den makten, samtidigt som Django måste fortsätta behärska sitt uppträdande för att inte avslöja deras relation.

Scenen tvingar oss att skilja mellan att se och att kunna ingripa. Django har lyckats komma nära Broomhilda, men kan ännu inte öppet uppträda som hennes make eller genast sätta stopp för allt som händer. Den begränsade närheten skapar en särskild spänning. Räddningen verkar fysiskt nära, men är samtidigt fortfarande blockerad av bedrägeriets regler och av Candies kontroll över platsen.

Morricones musik Morricone fyller spänningsrummet utan att ersätta de synliga gesterna. Dess funktion är inte att med ord förklara vad Django känner. Den kan skärpa uppmärksamheten på att Broomhilda förs ut ur inspärrningen och på kontrasten mellan den person man har sökt efter och behandlingen hon utsätts för. Tittaren känner till sambandet och kan uppfatta våldet i stunden, även när rollfigurerna måste upprätthålla en noga beräknad fasad.

Scenen skildrar inte heller en fullständig befrielse. Att komma ut ur lådan betyder inte att lämna Candyland eller att slippa ägarnas kontroll. Om man blandar ihop dessa förflyttningar blir tolkningen alltför triumferande. Temat ackompanjerar en omedelbar förändring av situationen, men faran är fortfarande närvarande och förhandlingarna måste ännu ta sig igenom hinder som det visuella mötet inte har undanröjt.

Den musikaliska referensen suddar inte ut den nya kontexten

Kopplingen till westernfilmen med Clint Eastwood i huvudrollen kan berika lyssningen för den som känner igen ursprunget, även om det inte krävs för att förstå scenen. Musiken behåller sin identitet som komposition, medan bilderna får den att fungera inom en annan maktrelation. Ett stycke som skapades för ett tidigare äventyr ackompanjerar nu hur en förslavad kvinna visas upp inför människor som bestämmer över hennes kropp.

Den här förvandlingen visar att en musiks filmiska betydelse inte enbart ligger i dess ursprung. Längden, inträdet och de omgivande bilderna påverkar vad den åstadkommer. Man behöver inte hitta på någon särskild avsikt från tonsättarens sida i förhållande till Broomhilda: Morricone skrev stycket flera decennier tidigare. Kopplingen till henne uppstår genom urvalet och klippningen i Django Unchained.

En precis förståelse av hur stycket används hjälper också till att förstå Schultz och Django i det här skedet. Båda deltar i en plan som kräver att de väntar, även när de vill sätta stopp för ett lidande. Sången ger dem ingen utväg; den ger publiken ett sätt att stanna kvar i scenen och uppfatta dess tyngd. Sister Sara’s Theme förknippas därmed med en smärtsam närhet: Broomhilda är nu synlig, men kan ännu inte ge sig av med dem som har kommit för att hämta henne.

Läs mer i guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern