McQueen, Eastwood och Reynolds: actionstjärnorna som Tarantino ser upp till

Steve McQueen, Clint Eastwood och Burt Reynolds representerar olika sätt att ta plats på filmduken. Genom att närma sig dem via Tarantino går det att tala om närvaro, karriär och filmminnen utan att göra tre olika skådespelare till en och samma mansideal.

Steve McQueen: drömmen om att bli en stjärna

McQueen har en synlig roll i Once Upon a Time... in Hollywood: han framträder som en verklig person i filmbranschen och som en förebild för Rick Daltons ambitioner. Filmen låter oss se skillnaden mellan att ha en igenkännbar karriär och att nå en stjärnstatus som verkar förvandla varje framträdande till en händelse.

I sin intervju med Kim Morgan, publicerad av New Beverly i september 2019, förklarade Tarantino att Rick var en sammansatt figur med drag från flera tv- och filmskådespelare. Den förklaringen hindrar oss från att betrakta honom som ett exakt porträtt av McQueen. Figuren uttrycker också frustrationen hos någon som ser andra karriärer gå framåt och inte riktigt förstår varför hans egen har stannat av.

Närvaro i filmer som Bullitt gör det möjligt att studera en sorts karisma som bygger på återhållsamhet. Åskådarens uppmärksamhet kan riktas mot hur han betraktar, väntar eller utför en uppgift. Ett kort svar får tyngd eftersom skådespelaren inte verkar behöva fylla varje tystnad. Figuren behåller en del av sig själv utanför förklaringen.

Den effekten innebär inte att skådespeleriet saknas. Att behärska stillheten kräver att kroppen fortsätter att förmedla uppmärksamhet. Ett sparsamt kroppsspråk kan antyda erfarenhet och självbehärskning, men också distans. Som kritisk tolkning hjälper det oss att förstå varför McQueens gestalt kan fungera som en förebild för andra skådespelare i en berättelse om Hollywood.

Clint Eastwood och auktoriteten hos en välkänd gestalt

I intervjun som publicerades i El País Semanal den 27 maj 2007 nämnde Tarantino Eastwood i För en handfull dollar bland de filmhjältar han respekterade. Hänvisningen gäller en viss rollfigur och film, vilket är mer precist än att tillskriva honom ett oreserverat godkännande av alla beslut i skådespelarens karriär.

Leones revolverman arbetar med en återhållen röst, en beräknande blick och ett särskilt förhållande till rummet. Han kan verka orörlig medan han bedömer vad som händer. Väntan innebär inte passivitet: den förbereder en handling som åskådaren anar utan att veta exakt när den kommer. Löftet om handlingskraft är en del av stjärnans dragningskraft.

I Eastwoods filmer från 1970-talet kan den auktoriteten flyttas till andra miljöer och bli mer problematisk. Dirty Harry gör till exempel huvudpersonens effektivitet till en fråga som också väcker tankar om makt och gränser. Att beskriva den spänningen kräver inte att man framställer hans metoder som en politisk ståndpunkt som Tarantino har anammat.

Actiongestalten har kraft eftersom vi känner igen ett beteende innan det förklaras. Varje film kan dock använda den igenkänningen på olika sätt: bekräfta den, skärpa den eller sätta den i kris. Om Eastwood reduceras till en enda pose går det inte att se hur samma närvaro får olika betydelser beroende på konflikten.

Burt Reynolds: närhet, berättelser och minnen av hantverket

Tarantinos relation till Burt Reynolds hann omfatta förberedelser inför Once Upon a Time... in Hollywood. Reynolds dog 2018 innan han hann spela in sin roll, och Bruce Dern fick till slut spela George Spahn. Man bör inte tala om någon färdig scen med Reynolds som ingår i den utgivna filmen.

I intervjun med Morgan 2019 mindes Tarantino sina samtal med Reynolds och hur roligt det var att fråga honom om personer han hade arbetat med. Relationen förenade beundran med nyfikenhet på hantverket. Skådespelaren kunde bidra med minnen från tv-världen och från en bransch som regissören försökte återskapa.

Reynolds karisma är en användbar kontrast till McQueens och Eastwoods återhållsamhet. Leendet, samförståndet och intrycket av att han har roligt i situationen kan skapa en annan sorts närhet till publiken. I hans actionkomedier gör den närheten att skickligheten inte alltid omges av högtidlighet.

Möjligheten att skratta åt en motgång förändrar också förhållandet till risk: figuren kan behålla sin dragningskraft även när något går fel. Stjärnan behöver inte upprätthålla en bild av absolut osårbarhet varje minut.

Den sista färden visar samtidigt hur den fysiska självsäkerheten kan hamna i en värld som den inte behärskar. Att vara en välkänd stjärna innebär ingen garanti för att äventyret kommer att lyda en. Spänningen mellan självsäkerhet och sårbarhet hjälper oss att förstå rikedomen hos dessa skådespelare när en film använder deras image utan att bara upprepa den.

I Once Upon a Time... in Hollywood gör vänskapen mellan Rick och Cliff det möjligt att förena arbete, rykte och kroppslig närvaro i en och samma relation. De är inte kopior av ett visst historiskt par. Filmen undersöker hur en bransch fördelar synlighet mellan den som syns på filmduken och den som bidrar till dennes image genom fysiskt arbete.

Dessa stjärnor delar Tarantinos filmintresse med karaktärsskådespelare som Aldo Ray och Ralph Meeker. Skillnaden är viktig: filmkarismans historia slutar inte med namnen högst upp på affischen. Ett ansikte i en biroll, en röst eller en kort scen kan lämna ett lika bestående minne som en stor stjärnas entré.

Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar