Rio Bravo är en film som Tarantino har återvänt till, ungefär som man besöker människor man känner. Hans beundran för Howard Hawks bottnar i glädjen i att umgås: det spelar roll hur konflikten löses, men också hur människorna som genomlever den pratar, väntar och hjälper varandra.
Filmen som test på samhörighet
I maj 2007 återgav Christopher Heard en anekdot om Tarantino i The GATE: när Tarantino var ung brukade han visa Rio Bravo för en tjej han var intresserad av och hoppas att hon skulle tycka om den. Med humor och överdrift visar berättelsen hur starkt han förknippade filmen med sin egen smak. Den är ingen regel som bör tillämpas på andra människors relationer.
Samma år presenterade Tarantino Rio Bravo i Cannes. Senare, i BAFTA-samtalet 2019, nämnde han den återigen som en förebild för en film man återvänder till för att tillbringa tid med dess rollfigurer. Det handlar om två separata uttalanden som hjälper oss att förstå en långvarig beundran, utan att göra kommentaren om en kärleksdejt till det enda argumentet för Hawks.
Westernfilmen från 1959 utgår från en förhållandevis enkel situation: en sheriff håller en fånge inspärrad och måste stå emot påtryckningar från dem som vill befria honom. Hotet skapar en tydlig horisont. Under tiden får filmen utrymme att iaktta en grupp vars förmåga att agera beror på att medlemmarna känner varandra och accepterar sina begränsningar.
Den gemensamma tiden förklarar en stor del av tjusningen med att se filmen igen. Vid en omtitt försvinner inte nöjet bara för att man vet vad som ska hända. Ett svar, ett gräl eller en musikalisk paus kan vara intressant i sig, eftersom vi redan känner personerna som står i centrum. Berättelsen är inte helt beroende av överraskningar.
En grupp med olika förmågor
John T. Chance står för en fast auktoritet, men filmen gör honom inte till en självförsörjande individ. Han behöver Dude, Stumpy och Colorado, även om var och en bidrar med en egen blandning av skicklighet, skörhet och erfarenhet. Samarbete handlar om mer än att samla kompetenta revolvermän: det innebär att veta vad man kan be var och en om.
Dude är central eftersom hans konflikt inte försvinner bara för att han får en möjlighet. Förtroendet måste prövas genom konkreta handlingar. Hans kamrater kan hjälpa honom utan att själva utföra den uppgift han måste klara av. Den skillnaden ger hans återhämtning en dramatisk dimension som inte kan reduceras till ett uttalande om goda avsikter.
Stumpy bidrar med irritation, humor och ett alldeles särskilt slags lojalitet. Hans protester stöter inte bort honom från gruppen; de är en del av samvaron. Tillgivenhet kan komma till uttryck genom bitska repliker, eftersom rollfigurerna känner till engagemanget bakom dem. Hawks låter närhet ta sig andra uttryck än öppet sentimentala.
Colorado för in ett annat förhållande till ålder och kompetens. Hans närvaro ersätter inte automatiskt dem som har varit längre i den världen. Gruppen måste lära sig att se vad han kan bidra med. Filmen värdesätter ögonblicket då en förmåga bevisas högre än det rykte någon gör anspråk på.
Feathers rubbar å sin sida Chances säkerhet på ett annat område. Ett kärlekssamtal kräver en sorts uppmärksamhet som sheriffens auktoritet inte räcker till för. Deras repliker skapar utrymme för humor och sårbarhet mitt i berättelsen om belägring, så att huvudpersonen inte bara definieras av hur han hanterar ett vapen.
Att vänta kan också vara en handling
En stor del av Rio Bravos speltid ägnas åt väntan. Rollfigurerna håller vakt, pratar, grälar och förbereder sina svar. Denna till synes stillastående tid gör relationernas kvalitet synlig. När en farlig situation uppstår förstår vi bättre varför konkret hjälp spelar roll och vilken ansträngning den kräver av den som ger den.
Den musikaliska sekvensen på kontoret låter oss uppleva tidens värde. Handlingen skulle kunna gå vidare utan en sång, men gruppen skulle förlora ett av sina tydligaste uttryck för samvaro. Att lyssna och sjunga med är gemensamma handlingar. Åskådaren kan känna att hen har tillbringat en stund på den platsen, inte bara fått informationen som behövs inför nästa eldstrid.
Kontrasten mot gatan förstärker den intimiteten. Inomhus kan rösterna samordnas; utomhus kräver en oväntad uppenbarelse omedelbar uppmärksamhet. Hawks låter skillnaden mellan de båda platserna märkas genom gruppens beteende.
Tarantinos beundran blir begriplig genom den upplevelsen. En film kan erbjuda en värld man vill återvända till, eftersom rollfigurerna fortsätter att vara tilltalande, irriterande eller älskvärda även efter att man känner till upplösningen. Att se om filmen handlar inte bara om att granska hur en vändning i handlingen byggdes upp.
Det betyder inte heller att Hawks bortser från berättarteknisk precision. Väntan har sina gränser och hotet är fortfarande närvarande. Balansen beror på att scenerna av samvaro påverkar vår oro för gruppen. Om dessa stunder vore utbytbara skulle den efterföljande faran förlora en del av sin kraft.
Westernfilmen lämnar efter sig minnet av en tillfällig gemenskap som har lärt sig att fungera. Medlemmarna blir inte likadana och slutar inte gräla. Möjligheten att fortsätta hålla ihop bygger på att de har visat sig kunna lita på varandra. Den förtroligheten förklarar varför det för en åskådare som Tarantino kan kännas som ett besök snarare än en upprepning att återvända till Rio Bravo.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
