Pedro Almodóvar enligt Tarantino: Matador och en dokumenterad beundran

Quentin Tarantinos beundran för Pedro Almodóvar finns dokumenterad i uttalanden med flera års mellanrum. Matador har en framträdande plats i denna uppskattning, medan La mala educación var hans särskilda val i San Sebastián 2009.

Två uttalanden som inte bildar en enda ranking

Den 18 september 2009 rapporterade EFE från filmfestivalen i San Sebastián om Tarantinos lovord för Almodóvar. Amerikanen räknade honom bland de stora filmskaparna under de föregående två årtiondena och valde La mala educación som sin bästa film. Uttalandet gäller en filmografi som ännu inte omfattade senare verk som Julieta eller Dolor y gloria; det ska inte läsas som en bedömning som redan hade tagit hänsyn till dem.

I april 2023 förklarade Tarantino sin entusiasm för Matador i en intervju med Jacinto Antón i El País. Han betonade att han uppskattade filmen mycket, utan att hävda att den var Almodóvars bästa, och kopplade dess genomslagskraft till en konstnärlig frihet som han saknade i Hollywood under 1980-talet. Kommentaren beskriver en biobesökares möte med ett specifikt verk.

De båda uttalandena gör det möjligt att tala om en bestående beundran. De ger inte grund för att hitta på en fullständig lista över favoriter eller tillskriva honom samma starka entusiasm för varje långfilm av den spanske regissören. De undanröjer också en falsk motsägelse: att vid ett tillfälle utse en film till favorit hindrar inte att man vid ett annat tillfälle uppskattar de särskilda kvaliteterna hos ett annat verk.

Vad Matador erbjuder denna filmälskande blick

Matador från 1986 förenar tjurfäktningens värld med begär och död. Dess vilja att föra samman bilder av våld och sexuell upphetsning kan väcka obehag, eftersom filmen inte ger åskådaren något stabilt avstånd att betrakta dem från. Tarantinos kommentar om dess djärvhet blir begriplig i detta sammanhang, där provokationen uppstår genom hur olika element kombineras och vilken position åskådaren tilldelas inför dem.

Filmen förändrar också tonen i sin skildring av extrema situationer. En person kan uppleva en händelse som en tragedi, samtidigt som omgivningen tillför något groteskt eller komiskt. Denna samexistens gör det svårt att slå fast en enda känslomässig reaktion. Som analys av verket visar det varför det vore reducerande att beskriva det enbart som en thriller eller enbart som en svart komedi.

Blicken spelar en avgörande roll i denna kombination. Rollfigurerna kan betrakta en kropp, en bild eller en gest som om den rymde ett löfte som någon annan inte uppfattar. Begäret förändrar vad de anser vara betydelsefullt. Regin låter åskådaren känna igen denna intensitet utan att behöva dela den, och avståndet mellan de båda positionerna bidrar till en del av obehaget i Matador.

Det intressanta med jämförelsen med Tarantino är denna frihet i tonläget. Båda filmskaparna kan låta åskådaren gå från skratt till en känsla av obehag utan att formellt markera skiftet. Det är en släktskap som går att undersöka i filmerna; den bevisar inte att varje grepp hos amerikanen kommer från Almodóvar eller att Matador ensam förklarar hans stil.

Det finns också skillnader som det är viktigt att bevara. Almodóvars värld gestaltar begär, identitet, familjerelationer och representation utifrån sina egna intressen. Att reducera den till en samling extrema bilder som en annan regissör kan använda förskjuter fokus från hans filmer. Hans verk behöver inte bli en föregångare till Pulp Fiction för att vara intressant i detta sammanhang.

La mala educación och berättelsens uppbyggnad

Filmen från 2004 tillför en annan dimension till släktskapet: svårigheten att skilja mellan ett minne, en text och den version av sitt förflutna som någon vill tvinga på andra. Rollfigurerna ger inte åskådaren samma information vid samma tidpunkt. En berättelse kan fungera som en bekännelse, ett förförelsemedel eller ett sätt att få ut något av sin samtalspartner.

Detta gör att berättandet får konsekvenser i själva handlingen. Att berätta en historia innebär inte att filmen stannar upp för att förklara bakgrunden; det förändrar relationerna mellan rollfigurerna och tvingar en att ompröva det man trodde sig veta. Det är en iakttagelse om filmens struktur, inte en återgivning av en detaljerad handling som Tarantino skulle ha beskrivit i det korta uttalandet 2009.

Att filmen själv förekommer i berättelsen tillför ytterligare ett lager: att gestalta något gör det möjligt att byta namn, fördela roller och bestämma vad som ska synas. Återskapandet kan både bevara och förvränga en upplevelse. Denna ambivalens skiljer det berättarmässiga intresset i La mala educación från en enkel samling överraskningar; varje version påverkar dem som försöker kontrollera sitt förflutna eller dra nytta av det.

Beundran mellan filmskapare blir mer intressant när skillnaderna i omfattning finns kvar. En nyhetsartikel dokumenterar en preferens, en intervju kan precisera ett motiv och en analys av filmerna kan utforska ytterligare samband, så länge den presenteras som en kritisk tolkning. Om dessa nivåer blandas tillskrivs filmskaparen kommentarer som tillhör den som skriver om honom.

Almodóvar framträder därmed som en filmisk samtalspartner vars verk Tarantino offentligt har uppskattat, med exempel och datum som går att belägga. Matador ger anledning att tala om djärvhet och blandade tonlägen; La mala educación om ett val som uttrycktes på en filmfestival. Ingen av referenserna kräver att man konstruerar en påstådd definitiv rangordning eller en historia om en privat vänskap som uttalandena inte dokumenterar.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar