Milius har en särställning i Tarantinos filmintresse: hans rollfigurer kan tala som legender innan de lär sig att leva som människor.
En preferens som rymmer nyanser
Quentin Tarantino har försvarat John Milius utan att reducera hans filmografi till en samling beväpnade män. I en recension från New Beverly, återgiven av Rotten Tomatoes den 22 juni 2020, angav han Dillinger som sin personliga favorit, men medgav att Den stora onsdagen kunde betraktas som regissörens klassiker. Skillnaden är talande: ett favoritverk och ett representativt verk behöver inte vara samma sak. Det är inte heller detsamma som en definitiv rangordning av alla hans manus.
Dillinger, som hade premiär 1973, och Den stora onsdagen, från 1978, verkar tillhöra helt olika världar. Den ena bygger upp sin berättelse kring brottslingar på flykt, den andra följer några surfare när de går från ungdom till vuxenliv. Ändå låter båda oss fundera över förhållandet mellan en grupp och den bild den vill lämna efter sig. Äventyret blir ett sätt att skapa en legend, och legenden kan leva längre än människorna som håller den vid liv.
Den här beröringspunkten hjälper oss att förstå varför en åskådare som Tarantino intresserar sig för Milius. Hans rollfigurer nöjer sig sällan med att fylla en praktisk funktion. De talar, tävlar och visar upp sig som om någon skulle berätta deras historia senare. Gesten har ett ceremoniellt värde. En konfrontation, ett avsked eller en mans entré i ett rum kan väga lika tungt genom sin inverkan på de andra som genom vad den förändrar i handlingen.
Den stora onsdagen och det episka i att förlora sin ungdom
Den stora onsdagen följer Matt, Jack och Leroy, spelade av Jan-Michael Vincent, William Katt och Gary Busey. Vänskapen utvecklas kring surfingen, men havet är inte filmens enda ämne. Lika viktiga är kropparna som åldras, ansvaret som växer fram och separationerna som gör det omöjligt att bevara ett sätt att leva oförändrat. Stranden är en plats att återvända till, men den kan inte föra huvudpersonerna tillbaka till exakt den punkt där de började.
Berättarstrukturen gör att tiden blir märkbar i skillnaderna mellan återseendena. Skämten och den fysiska energin får en annan innebörd när de återkommer efter en frånvaro. Åskådaren lär känna vännerna som grupp och börjar se dem som individer med olika öden. Den spänningen gör att nostalgin blir mer än en rad behagliga ögonblicksbilder. Att minnas något innebär också att inse att det inte kan upprepas på samma sätt.
Surfersekvenserna ger filmen en skala som förvandlar intima konflikter till spektakulära bilder. Inför vågorna verkar en människa liten, utan att upphöra att vara centrum för vår uppmärksamhet. Utmaningen är att hålla balansen inför en kraft som inte går att behärska helt. Som tolkning av filmen fångar det förhållandet väl avståndet mellan ungdomens trygghet och den senare erfarenheten av dess begränsningar. Man behöver inte göra varje våg till en allegori för att uppfatta det.
Återseendet rymmer därför en annan sorts känsla än en konventionell idrottsseger. Frågan är inte bara vem som utför en manöver bäst. Det viktiga är att rollfigurerna återigen delar en plats vars betydelse har förändrats. Firandet rymmer ett avsked, och avskedet gör det möjligt att förstå värdet av det man har upplevt. Det är en berättelse om kamrater som blir episk just för att den inte kan förlänga ungdomen för alltid.
Manusförfattaren bakom den storslagna rösten
För att uppskatta Milius bör man skilja mellan hans arbete som regissör och hans bidrag till andras filmer. Bland hans manusförfattarkrediter finns Apocalypse Now och Den stora onsdagen; den sistnämnda skrev han tillsammans med Dennis Aaberg. Att uppmärksamma samarbetena hindrar oss från att tillskriva honom ensam varje beslut i ett kollektivt verk. Det gör det också möjligt att se vad en manusförfattare kan bidra med innan skådespeleri, klippning och iscensättning förändrar effekten av orden.
I hans berättelser skapar dialogen ofta en relation till uppförandekoder. Rollfigurerna talar om mod, lojalitet eller tillhörighet, men måste sedan agera under omständigheter som gör det svårt att leva upp till dessa idéer. Den dramatiska kraften uppstår i avståndet mellan tal och handling. Ett storslaget uttalande kan vara uppriktigt, löjeväckande eller både och; det avgörande är hur scenen sätter den som uttalar det på prov.
Därför räcker det inte att beskriva hans skrivande som en ansamling av kraftfulla repliker. En replik behöver en situation som ger den tyngd. Väntan på en konfrontation, en kamrats blick eller insikten om ett nederlag kan förvandla några få ord till ett löfte som är svårt att hålla. Milius storslagenhet fungerar bäst när den bevarar den skörheten under ytan.
Tarantinos omdöme uppmuntrar oss att se den här bredden: regissören bakom Dillinger kan också bygga en berättelse kring vänskap och förlust. För att sätta andra diskussioner om manusförfattare, versioner och sjuttiotalsfilmer i ett sammanhang ger Cinema Speculation en inblick i hans kritiska verksamhet. Genomgången av Milius blir mer givande när man jämför konkreta verk, utan att göra beundran till ett automatiskt godkännande av varje rollfigur, replik eller beslut under hans karriär.
Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
