Sergio Corbucci enligt Tarantino: Django och ett västern utan skydd

Corbuccis hängivenhet har en precis formulering: Tarantino beskriver honom som den italienska westernfilmens näst störste regissör, efter Leone.

Vad innebär egentligen andraplatsen?

I dokumentären Django & Django, regisserad av Luca Rea och presenterad 2021, utvecklar Quentin Tarantino sin beundran för Sergio Corbucci. I den formulering som distributören Shameless Films återger beskrivs han som den näst bästa regissören av italienska westernfilmer. Adjektivet spelar roll: det handlar inte om en bevisad rangordning av alla westernregissörer i världen eller ett påstående om att han automatiskt står över varje amerikansk regissör.

Denna uppskattning har också en tidigare dokumenterad historia. I listan som Tarantino lämnade till The Spaghetti Western Database i januari 2009 låg Django på tredje plats och Den stora tystnaden på fjortonde. Båda valen visar en varaktig uppmärksamhet på Corbucci, även om en films placering på en personlig lista inte i sig förklarar skälen till beundran. För att förstå dem är det värt att se på vilken sorts västern hans bilder skapar.

Corbucci öppnar dörren till ett territorium där våldet kan vara inbyggt i institutionerna, ekonomin och vardagslivet. Huvudpersonen kommer inte alltid till ett samhälle som kan återfå balansen bara genom att en skurk undanröjs. Ibland är samhället organiserat på ett sätt som gör grymhet lönsam. Den skillnaden förändrar förväntningarna på vad som händer när en revolverman dyker upp.

Django: hjälten kommer släpande på en kista

Django, som hade premiär 1966, skildrar Franco Nero när han tar sig genom ett lerigt landskap med en kista. Bilden skapar ett märkligt förhållande mellan rörelse och börda: mannen går framåt, men bär på något som hör dödens värld till. Innan vi känner till hans avsikter väcker hans närvaro redan en fråga. Mysteriet kräver ingen omedelbar muntlig förklaring; det finns inbyggt i en synlig handling och ett föremål som är omöjligt att ignorera.

Leran förändrar också westernfilmens struktur. Marken gör det svårt att ta sig fram, smutsar ner kropparna och berövar rörelserna deras ädelhet. Miljöerna ser slitna och fientliga ut. Landskapet fungerar inte som ett löfte om gränslös frihet, utan som ett tungt material för dem som försöker ta sig igenom det. Den fysiska upplevelsen förbereder en berättelse där man inte heller kan ta för givet att hjälten är överlägsen.

De stridande gruppernas våld drar in huvudpersonen i ett system av dominans och opportunism. Att ingripa innebär inte att hitta en moraliskt oantastlig sida att ansluta sig till utan förbehåll. Åskådaren måste följa allianserna och skilja mellan vad rollfiguren säger och vad han försöker uppnå. Den ensamme revolvermannen behåller sin dragningskraft, men hans väg kantas av intressen som inte försvinner bara för att han visar sin skicklighet.

Kroppens sårbarhet är central. En revolverman definieras ofta av sina händers snabbhet och skicklighet; att hota dem innebär att ifrågasätta den identitet som genren ger honom. Corbucci låter våldet påverka själva möjligheten att handla. Spänningen handlar inte bara om att vänta på nästa duell, utan också om att undra vad som återstår av en hjälte när han förlorar något av det som gjorde honom formidabel.

Den stora tystnaden och rättvisans bräcklighet

Sambandet mellan landskap och kropp gör det möjligt att jämföra filmerna utan att begränsa skillnaden till handlingen: att gå genom lera och ta sig fram i snö innebär olika, synliga motstånd.

Den stora tystnaden, från 1968, byter ut leran mot snö och ställer Jean-Louis Trintignant mot Klaus Kinski. Kylan är inte en behaglig kuliss runt handlingen. Den påverkar rörelse, isolering och beroendet av de få skydd som finns. Landskapets vithet innebär inte heller någon motsvarande moralisk klarhet: en ren yta kan dölja en djupt grym ordning.

Belöningssystemet gör dödandet till en avlönad syssla. Lagen kan fungera som täckmantel för dem som tjänar på att förfölja utsatta människor. Det gör konflikten svårare att lösa genom en enkel motsättning mellan lagens företrädare och brottslingar. Åskådaren måste se efter vem som får makt genom reglerna och vem som lämnas utlämnad åt dem.

Den tystlåtne huvudpersonen riktar uppmärksamheten mot gester, blickar och relationerna han bygger med andra. Hans tillbakadragenhet tar inte bort känslorna, men tvingar oss att uppfatta dem utan ständig hjälp av förklarande tal. Mot honom blir antagonisten oroande självsäker, eftersom det verkar finnas något mer stabilt bakom hans beteende än hans individuella skicklighet: en omgivning som tolererar och belönar det.

Utan att avslöja slutet låter filmen oss mäta hur mycket westernfilmen måste lova att rättvisa är möjlig. Corbucci utmanar den förväntningen och tvingar oss att se avståndet mellan att önska upprättelse och att ha medel att uppnå den. Tarantinos beundran tar här fasta på en filmkonst som kan vara både spektakulär och kärv, igenkännlig som äventyr och svår att ta till sig som tröst. Att se Django tillsammans med Den stora tystnaden låter oss uppskatta två varianter av denna hårdhet utan att reducera regissören till en enda bild av våld.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar