Walter Hill och Don Siegel i Tarantinos cinefili

Tarantinos intresse för Hill och Siegel får oss att se på action som ett sätt att berätta genom beslut, rum och kroppar.

Två karriärer som bör hållas isär

Walter Hill och Don Siegel har tydliga platser i Quentin Tarantinos cinefila samtal och texter, men de bör inte slås samman till en gemensam signatur. Siegel regisserade Dirty Harry och Flykten från Alcatraz. Hill regisserade The Warriors och skrev manus till Getaway, vars version från 1972 regisserades av Sam Peckinpah. Att tillskriva den sistnämnda Hill som regissör skulle sudda ut just det förhållande mellan manus och iscensättning som är intressant att undersöka.

I intervjun Five Things som W Magazine publicerade den 3 april 2020 sade Tarantino att han var ett fan av The Warriors. New Beverly meddelade i sin tur den 9 april 2019 att en text av honom om Flykten från Alcatraz skulle publiceras. Dessa vittnesmål ger konkreta hållpunkter. De innebär inte att varje kommentar som publiceras på biografens webbplats är skriven av honom eller att han har samma åsikt om varje verk av de båda regissörerna.

Ordet hantverkare kan erkänna en imponerande förmåga att lösa scener, men det kan också förringa vad scenerna åstadkommer. En jakt eller en förflyttning inne i ett fängelse rymmer beslut om information, varaktighet och synvinkel. Tydlighet betyder inte att tanken saknas. Ibland består det svåraste arbetet i att få en komplicerad situation att verka omedelbart begriplig.

Siegel: institutioner, övervakning och återhållen action

Dirty Harry, som hade premiär 1971, bygger mycket av sin spänning kring en polis som hamnar i konflikt med institutionella rutiner och begränsningar. Clint Eastwoods närvaro samlar uppmärksamheten, men filmen får oss också att se hur en stad blir en plats för övervakning, jakt och exponering. Hotet rör sig genom välbekanta miljöer vars skenbara normalitet plötsligt kan brytas.

Filmens styrka som thriller undanröjer inte diskussionen om den auktoritet som huvudpersonen företräder. En scen kan vara effektiv och samtidigt väcka obekväma frågor om vilka metoder den får oss att önska. Att erkänna denna dubbelhet hjälper oss att undvika två genvägar: att anse att den formella effektiviteten i sig bevisar en moraliskt riktig ståndpunkt, eller att anta att en moralisk invändning hindrar oss från att undersöka hur sekvensen är uppbyggd.

I Flykten från Alcatraz, från 1979, fungerar rummet på ett annat sätt. Fängelset styr scheman, rörelsemönster och begränsade möjligheter att röra sig. Handlingen måste växa fram ur små variationer i denna upprepning. Ett vardagligt föremål kan bli viktigt eftersom det gör det möjligt att göra något som systemet försöker förhindra. Åskådaren lär sig att värdesätta sysslor och tidsförlopp som annars skulle gå obemärkta förbi.

Tystnaden är avgörande. Filmen kan göra en avsikt begriplig genom en blick eller en konkret handling utan att kräva att rollfiguren förklarar allt den tänker. Denna sparsamhet lägger över arbete på publiken: man måste upptäcka en möjlighet och komma ihåg en detalj. Den ihållande uppmärksamheten förvandlar förberedelserna till spänning. Resultatet visar att en actionfilm kan vara lika beroende av tålamod som av fart.

Hill: den omöjliga återkomsten och konfliktens manus

The Warriors, som också hade premiär 1979, förvandlar New York till en plats för en farlig återresa. Det tydliga målet gör att varje etapp kan introducera nya motståndare, regler och miljöer utan att vi tappar den övergripande riktningen. Staden verkar bestå av en rad prövningar, men har samtidigt en känslomässig geografi: avståndet till eller närheten till hemmet förändrar innebörden av varje möte.

Gängen skiljer sig visuellt åt, och kläderna hjälper oss att känna igen dem innan vi vet vad de heter. Denna stilisering gör inte anspråk på att vara ett neutralt dokument om stadslivet. Den skapar en värld där grupptillhörighet blir omedelbart synlig. Filmen kan gå snabbt framåt eftersom en del av informationen redan förmedlas av kropparna som träder in i bild.

Getaway visar en annan sida av Hills arbete. Manuset bearbetar en roman av Jim Thompson och placerar ett parförhållande mitt i en kriminell flykt. Den yttre förflyttningen och den intima misstron förstärker varandra. Att kunna köra eller skjuta besvarar inte frågan om man kan lita på personen som färdas bredvid en. Handlingen förändrar relationen, och relationen gör varje praktiskt beslut mer osäkert.

I en biljakt genom staden är det till exempel viktigt att se vilken gata som gör det möjligt att komma vidare och vilken som tvingar en att backa. Åskådarens orientering gör förflyttningen till ett begripligt beslut i stället för en rad biljakter.

Analysen av filmversioner, eftertexter och meningsskiljaktigheter kring dessa filmer ingår i ämnet för Cinema Speculation, som Tarantino gav ut 2022. Jämförelsen mellan Hill och Siegel blir mer givande när deras olikheter får bestå: en stad som liknar ett nattligt äventyr, ett fängelse organiserat kring rutiner, en omdiskuterad polis eller ett par på flykt. I samtliga fall gör en granskning av hur informationen fördelas det möjligt att uppskatta ett arbete som uttrycket direkt filmning kan dölja bakom en falsk enkelhet.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar