Sorcerer är en av filmerna som Tarantino har använt för att mäta actionfilmens ambitioner. Hans beundran för William Friedkin blir begriplig inför en thriller som får oss att känna fordonens tyngd, kropparnas bräcklighet och risken att varje ansträngning kan sluta illa.
Sorcerer som måttstock för höga krav
I den muntliga historien om Sorcerer, som publicerades av Cinémathèque française den 29 mars 2024, återges en kommentar av Tarantino: när han tycker att han tänjer på sina egna gränser på ett sätt som går långt, påminner Friedkins film honom om en kravnivå som han har svårt att nå. Publikationen bevarar vittnesmålet, men anger inte när uttalandet ursprungligen gjordes.
Filmen från 1977 fanns också med bland hans val för Sight and Sound 2012. Tillsammans gör dessa uppgifter det möjligt att belägga en konkret beundran utan att göra den till en fullständig rangordning av Friedkins filmografi. Det intressanta är ett verk som för honom fortfarande fungerar både som en biografupplevelse och som ett mått på filmisk ambition.
Sorcerer, även känd som Carga maldita, handlar om män som befinner sig i en ekonomiskt och personligt låst situation. Arbetet de tackar ja till utlovar en utväg, men kräver att de transporterar instabila sprängämnen genom terräng som hotar att förgöra dem. Faran är inte ett sidospår på resan: den är en del av själva villkoren för uppdraget.
Den inledande förberedelsen är viktig eftersom den hindrar oss från att reducera personerna till anonyma förare i en stor sekvens. De har olika bakgrunder och skäl till att det inte är lätt för dem att återvända till sina tidigare liv. Publiken behöver inte beundra dem för att förstå pressen som får en desperat uppgift att framstå som acceptabel.
Spänningen i att ta sig några meter framåt
I Sorcerer kan det vara mer nervpåfrestande att ta sig fram än att vara med i en snabb biljakt. Varje skakning i fordonet och varje ojämnhet i vägen blir betydelsefull eftersom vi vet vad lasten består av. Filmen lär oss att se rörelsen utifrån en logik som är motsatt hastighetens: det viktiga är att färden fortsätter utan någon oväntad stöt.
Passagen över bron koncentrerar den upplevelsen. Vattnet, regnet och den instabila konstruktionen gör det omöjligt att betrakta landskapet som en dekorativ bakgrund. Omgivningarna påverkar besluten och minskar kontrollutrymmet. Åskådarens uppmärksamhet flyttas från hela fordonet till ett stöd, ett hjul eller en gest, eftersom vilken som helst av dessa detaljer kan avgöra utgången.
Samarbetet har här ett praktiskt värde. Männen kan misstro varandra, men arbetet kräver att de samordnar sina handlingar och tar emot hjälp. Filmen förvandlar inte detta behov till en omedelbar vänskap. Den håller fast vid spänningen mellan plikten att samarbeta och viljan att skydda sina egna intressen.
Filmen skildrar också utmattning. Att klara ett hinder återställer inte de ursprungliga förutsättningarna: krafterna, resurserna och vissheten sinar. Allt som läggs på hög gör att nästa svårighet tynger mer, ovanpå det som redan har upplevts. Spänningen bär på ett kroppsligt minne, även när åskådaren sitter stilla.
Motorljudet bidrar till pressen. Det kan upprätthålla känslan av en oavbruten ansträngning, av en maskin som arbetar på gränsen. När ljudet avbryts förändras rummets innebörd, eftersom både färden och stillaståendet innebär olika faror.
Intrycket av materialitet innebär inte att man måste romantisera inspelningsförhållandena eller hitta på risker som filmteamet utsattes för. Det går att beskriva vad bilderna förmedlar utan att påstå att allt skedde utan förberedelser eller säkerhetsåtgärder. Hur faran byggs upp på duken och den konkreta historien om hur filmen spelades in hänger ihop, men är två skilda saker.
Friedkin, staden och priset för att jaga
The French Connection från 1971 visar en annan sida av den energin. Polisjakten utspelar sig i en stadsmiljö där människor rör sig som inte har något med huvudpersonens mål att göra. Rörelsen får konsekvenser för omgivningen. Spänningen kommer också av intrycket att den som jagar kan utsätta mycket mer än sitt eget liv för fara.
Som kritisk jämförelse ger båda filmerna friktionen med den fysiska världen en framträdande roll. Karaktärens vilja räcker inte för att få omgivningen att foga sig. Gator, trafik, lera och förfallna konstruktioner gör motstånd. Den kompetenta hjälten kan agera beslutsamt och ändå vara utlämnad åt en verklighet som inte garanterar framgång.
Det förändrar publikens syn på effektivitet. En handling kan vara beundransvärd på grund av svårighetsgraden och samtidigt ifrågasättas för sitt pris. Friedkin behöver inte avbryta berättelsen för att formulera den motsägelsen: han kan göra den synlig i samma sekvens som väcker spänning. Åskådaren dras med i framåtrörelsen och uppfattar dess konsekvenser.
Sorcerer lägger till en dimension av utmattning som låter faran sträcka sig bortom ett spektakulärt ögonblick. Resan kan förbruka förmågan att föreställa sig vad som väntar efteråt. Att nå fram till en plats innebär ingen garanti för att kunna återvända till det liv man sökte. Det ekonomiska löfte som satte allt i rörelse blir allt mindre i jämförelse med det man har gått igenom.
Tarantinos vittnesmål, återgivet av Cinémathèque, blir särskilt tydligt i det här sammanhanget. Filmen erbjuder något svårare att återskapa än en enstaka riskfylld bild: en stegring där varje ansträngning lämnar spår och världen tycks fortsätta att pressa på även när en sekvens har tagit slut. Hans beundran kan mätas i viljan att åter konfronteras med filmen.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
