Tarantino tog med Det vilda gänget i ett samtal om filmer som nästan är omöjliga att såga, även om han erkände att den hade sina brister. Kombinationen av entusiasm och reservation ger en ingång till Sam Peckinpah utan att reducera hans verk till en hyllning av blodspillan.
Ett beröm som inte suddar ut bristerna
Under sitt besök i Jimmy Kimmel Live i oktober 2022 talade Tarantino om filmer som han ansåg vara perfekta. När han lade till Det vilda gänget gjorde han en reservation: han såg den inte som tekniskt perfekt, men dess kraft var svår att ifrågasätta. NME och andra medier rapporterade om uttalandet. Den preciseringen hindrar berömmet från att förvandlas till ett bokstavligt påstående om att filmen skulle vara felfri i varje avseende.
Det vilda gänget, som hade premiär 1969, följer några män vars sätt att leva tycks gå mot sitt slut. Förfallet är inte bara fysiskt. Deras lojalitetskoder måste överleva i en värld av ekonomiska intressen, vapen och krafter som är större än de själva. Våldet växer fram ur den situationen och ur de beslut de fattar i den.
Filmen behöver inte framställa huvudpersonerna som föredömliga människor för att deras öde ska kännas betydelsefullt. Vi kan se banden, minnena och motsägelserna utan att ursäkta varje handling. Denna ambivalens gör publikens identifikation mer osäker än en enkel uppdelning mellan hjältar och skurkar.
Tarantinos kommentar om bristerna är en användbar utgångspunkt för en kritisk läsning. Vissa filmer får sin kraft ur friktionen mellan element som inte passar ihop på ett prydligt sätt. Storheten kan samexistera med överdrifter, obekväma partier och diskutabla beslut. Att beundra dem innebär inte att man måste sudda ut den spänningen.
Våldets klippning och kroppens gestaltning
I de stora sekvenserna i Det vilda gänget framstår våldet inte som en enhetlig handling som vi kan följa i en och samma hastighet. Växlingar i skala och varaktighet splittrar vår uppfattning. En rörelse avbryts, en kropp faller, en annan position fångar vår uppmärksamhet. Klippningen gör sammanstötningen till en tidslig såväl som rumslig upplevelse.
Slow motion gör det möjligt att uppfatta skadan på ett annat sätt, men fungerar inte isolerad från resten. Effekten beror på kontrasten till snabbare bilder och på hur olika synvinklar staplas på varandra. Åskådaren kan samtidigt känna fascination inför formen och avsky inför det den visar.
Att tala om poetiskt våld bör inte användas för att sudda ut offren. Adjektivet kan beskriva ett genomarbetat bildspråk och en rytm, men riskerar också att göra lidandet dekorativt. I Det vilda gänget gör tätheten av kroppar, oväsen och förstörelse det svårt att förhålla sig helt obekymrat till skådespelet.
Rummet förblir inte heller en neutral spelplan. Människorna intar positioner som förändras för varje skott, och den kollektiva skalan gör att alla dödsfall inte får samma uppmärksamhet. Denna ojämna upplevelse är en del av sekvensens obehag: skådespelet kan överväldiga vår förmåga att uppfatta vad som händer med varje enskild person.
Dessa iakttagelser beskriver Peckinpahs klippning; de bör inte göras om till någon förmodad teknisk analys av Tarantino. Hans dokumenterade beröm ger en ingång till filmen. En närmare granskning av bilderna gör det sedan möjligt att diskutera vad våldet åstadkommer och varför det fortfarande är svårt att reducera till ett enda svar.
Lojalitet, en epok som går mot sitt slut och ett gemensamt beslut
Bandet mellan männen ger tyngd åt de avslutande handlingarna. En marsch eller ett kort meningsutbyte kan rymma beslut som inte längre behöver förklaras med ett långt tal. Gruppen har samlat på sig en historia av förluster och åtaganden; åskådaren uppfattar denna tyngd i sättet de går och i igenkännandet mellan gruppens medlemmar.
Lojalitetskoden löser inte alla deras motsägelser. Den kan leda till en solidarisk handling och samtidigt samexistera med grymhet, opportunism eller förakt för dem som står utanför. Filmen låter denna gruppmoral behålla sin dramatiska attraktionskraft utan att göra den till en allmängiltig etik som publiken måste godta.
De trötta ansiktena ger koden en fysisk dimension. Erfarenhet kan ge skicklighet, men lämnar också spår av slitage som inga heroiska deklarationer kan sudda ut. Rollfigurernas tid går att avläsa innan någon sätter ord på den.
Det finns också en skillnad mellan den ädelhet rollfigurerna föreställer sig att de besitter och den materiella verkligheten i det de gör. Pengarna, vapnen och kampen för överlevnad försvinner inte när de åberopar sina principer. Den blandningen hindrar oss från att göra dem till abstrakta symboler för ett förlorat Vilda västern. Deras värld kan vara på väg att ta slut och ändå vara djupt våldsam.
Tarantinos beundran för Peckinpah omfattar även andra uttryck. I sitt samtal med BAFTA 2019 nämnde han Junior Bonner som en film man återvänder till för rollfigurernas skull. Den korta hänvisningen påminner om att samhörigheten inte enbart bygger på den blodiga klippningen, och att en regissörs karriär kan bjuda på många olika slags nöjen.
Det vilda gänget förblir ett särskilt intensivt exempel eftersom filmen inte enkelt skiljer tillgivenheten till männen från fasan inför deras handlingar. Publiken kan sörja ett öde och samtidigt se den skada som följer med det. Denna spänning ger mening åt det nyanserade berömmet från 2022: en film kan behålla en enastående kraft utan att därför bli ett felfritt eller bekvämt verk.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
