Morricone och Tarantino: från urval av musikstycken till originalmusik

Den musikaliska relationen mellan Morricone och Tarantino började långt innan de arbetade tillsammans med ett komplett filmmusikpartitur.

Först kom musik skriven för andra filmer

Ennio Morricones närvaro i Quentin Tarantinos filmer innebär inte alltid ett direkt samarbete under inspelningen. I Kill Bill och Inglourious Basterds består en stor del av relationen av att välja inspelningar från tidigare filmer. Kompositören hade skrivit musiken för andra rollfigurer och andra klippningar; Tarantino återanvänder materialet i en ny komposition.

Den här skillnaden gör det möjligt att urskilja två olika kreativa insatser. Morricone skapar originalstycket, med dess form och instrumentala uttryck. Den senare regissören bestämmer var det börjar, hur länge det varar och vilka bilder det samspelar med. Den nya funktionen suddar inte ut upphovsmannaskapet, men återskapar inte nödvändigtvis heller musikens funktion i den film den ursprungligen skrevs för.

I Kill Bill bidrar Morricones stycken med olika uttryck för väntan, våld och känslomässig upphöjelse. Det finns inte ett enda sound som kan sammanfattas som ett västernljud. Urvalet visar bredden i katalogen: ett tema kan skapa intimitet, medan ett annat förvandlar en flykt ur fångenskap till en handling med närmast mytiska dimensioner. Den här variationen förklarar varför Tarantino återvänder till kompositören utan att alltid behöva ett nytt verk.

I Inglourious Basterds förändrar återanvändningen också relationen till krigsfilmsgenren. Filmens musikurval samlar musikstycken med olika ursprung. Morricone bidrar med stycken som låter en scen bli en duell, ett minne eller ett avsked, trots att den utspelar sig i det ockuperade Frankrike. Effekten uppstår ur spänningen mellan den skildrade världen och musikens filmhistoriska minnen.

Ancora qui och steget vidare till The Hateful Eight

Django Unchained tillför en uppgift som gör att The Hateful Eight inte kan beskrivas som första gången Morricone skapade något för Tarantino. Ancora qui, framförd av Elisa, var ett originalbidrag till Django. Det är en sång, inte ett komplett instrumentalt partitur för hela långfilmen. Denna terminologiska precision gör det möjligt att erkänna föregångaren utan att blanda ihop omfattningen av de två insatserna.

Ancora quis funktion hör hemma i känslomässiga minnen och separation. I ett soundtrack som innehåller många lånade stycken öppnar sången för en annan typ av samarbete: materialet skapas från början med det nya projektet i åtanke. Regissören fortsätter att välja och klippa, men kompositionen hämtas inte enbart från en tidigare film.

Till The Hateful Eight, som hade premiär 2015, komponerade Morricone ett originalpartitur av en annan omfattning. Hotet byggs upp genom återkommande motiv, mörka klangregister och en känsla av tryck som förstärker instängdheten. Det är inte en enkel återgång till den mest populära stilen från hans västernfilmer med Sergio Leone. Den nya berättelsen kräver att han gestaltar misstänksamheten och fientligheten hos en grupp människor som är fast tillsammans.

partituret till The Hateful Eight samspelar dessutom med annat musikmaterial. Att tala om originalmusik betyder inte att varje musikljud i filmen komponerades för första gången just för den. Ett filmmusiksoundtrack kan kombinera beställd filmmusik, sånger och redan existerande musikstycken. Albumet och filmen behöver inte heller presentera bidragen i samma ordning.

Utmärkelser, meningsskiljaktigheter och noggrann attribuering

Morricone fick en Oscar för bästa originalmusik för The Hateful Eight vid galan 2016. Priset gäller filmen från 2015; om man blandar ihop premiäråret och galans år blir kronologin onödigt förvirrande. Utmärkelsen uppmärksammade ett samarbete som hade gått från beundran för en musikkatalog till skapandet av musik särskilt för ett gemensamt projekt.

Det priset var en tävlingsbaserad utmärkelse för ett specifikt partitur. Det ska inte förväxlas med den heders-Oscar som Morricone redan hade fått 2007 för sin samlade livsgärning, en utmärkelse av ett annat slag.

Relationen har också beskrivits genom meningsskiljaktigheter kring hur musik används. Det är rimligt att konstatera att det är olika perspektiv att välja musikstycken och att skapa en musikalisk helhet för en film. Samtidigt kan inte varje kontroversiellt uttalande som tillskrivs kompositören återges som sant. Den påstådda intervjun i tyska Playboy från 2018 ifrågasattes av Morricone och blev senare föremål för en rättelse från redaktionen.

Den händelsen bör inte användas som ett enkelt bevis på osämja. En tillförlitlig tidslinje behöver skilja mellan dokumenterad kritik, estetisk oenighet och ett dementerat uttalande. Den bör också undvika den motsatta berättelsen om fullständig harmoni, grundad enbart på ett pris. Ett samarbete kan finnas mellan yrkespersoner som har olika syn på förhållandet mellan komposition, klippning och musikalisk självständighet.

Förloppet visar en konkret utveckling. Tarantino började med att använda Morricone som en särskilt viktig källa till befintlig musik; därefter tog han in en ny sång och till sist ett omfattande originalpartitur. Den utvecklingen upphäver inte skivurvalet som kännetecknar regissören. Den utvidgar det: vid sidan av klippningen av filmhistoriska minnen tillkommer möjligheten att be en kompositör skapa ett nytt uttryck för hot till en film som ännu saknar en egen musikalisk historia.

Tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska samarbeten.

Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino