Musiken i Inglourious Basterds samlar inspelningar från olika tidsperioder och filmer. För att identifiera den är det bra att skilja mellan albumutgåvan, spåren som används i filmen och den funktion de får när de förs in i en ny scen.
Ett album med fjorton spår innehåller inte hela filmen
Albumutgåvan som gavs ut av Warner Music innehåller fjorton spår. Det är ett urval för skivformatet, inte en transkription av alla musikljud i långfilmen i exakt den ordning de förekommer. Den skillnaden förklarar varför ett stycke som känns igen i en scen kanske inte finns med när man går igenom skivan, och varför längden på en kommersiell inspelning inte nödvändigtvis motsvarar det utdrag som används i klippningen.
Urvalet innehåller The Green Leaves of Summer, The Verdict, White Lightning, Slaughter, The Surrender, One Silver Dollar, Davon geht die Welt nicht unter, The Man with the Big Sombrero, Ich wollt ich wär ein Huhn, temat från Dark of the Sun, Cat People, Tiger Tank, Un Amico och Rabbia e Tarantella. Titlarna gör det möjligt att hitta inspelningarna utan att tillskriva hela listan en enda kompositör.
Bland namnen som förknippas med spåren finns Nick Perito, Ennio Morricone, Charles Bernstein, Billy Preston, Jacques Loussier, David Bowie och Lalo Schifrin, liksom artister som framförde sånger med koppling till tysk film och andra sammanhang. Mångfalden är en del av det musikaliska greppet. Soundtracket försöker inte låta som om allt hade komponerats och spelats in för en och samma krigsfilm år 2009.
Det är bra att skilja mellan komposition och framförande. Att ett spår förknippas med en orkester eller sångare betyder inte att den personen har skrivit verket. Den specifika inspelningen spelar också roll: en modern version med en liknande titel kan återge melodin utan att vara den som Tarantino använde. När du söker efter albumet hjälper titeln och uppgiften om artisten dig att undvika den förväxlingen.
Styckena får en ny innebörd när de förs in i nya scener
The Green Leaves of Summer ackompanjerar inledningen och etablerar en melodisk ton som inte bokstavligen återger ockupationens ljud. Musiken bjuder in till en berättelse om filmiskt minne, där en krigsbild kan samexistera med associationer från andra genrer. Redan från början visar filmen att dess förhållande till tidsperioden inte enbart bygger på ljudrealism.
Användningen av The Verdict i gårdsscenen bidrar till att bygga upp väntan och hot. Att Morricone medverkar betyder inte att han komponerade ett komplett originalpartitur för långfilmen. Här är det återanvändningen av material och effekten det får när det ackompanjerar en annan scen som spelar roll. Äldre musik kan kännas oupplösligt förenad med en ny bild tack vare den precision med vilken den sätts in.
Billy Prestons Slaughter ger Hugo Stiglitz introduktion en energi av plötsligt inträde. Förändringen i musikens klang hjälper till att skilja det korta avsnittet från dialogen omkring det. Musiken presenterar ett rykte med kraften hos en stjärnentré, i stället för att bara erbjuda en diskret bakgrund till berättarens information.
Cat People, av David Bowie, ackompanjerar Shosannas förberedelser inför premiären. Avståndet i tid mellan låten och handlingen döljs inte: låten kommer in genom filmens egen känslighet, inte som något rollfigurerna förväntas lyssna på. Klippningen förvandlar hennes personliga förberedelser till en process av beslut och uppladdning, och musiken bidrar till intensiteten utan att behöva förklaras med ord.
Un Amico för in en mer sorgsen ton i kabinavsnittet. Effekten bygger på kontrasten mot våldet och rollfigurernas motstridiga identiteter. Stycket gör inte automatiskt mötet till en besvarad romans; det kan ackompanjera medkänsla, förlust eller ett tillfälligt avbrott i fientligheten. En närmare analys av Un Amico vid Shosannas död gör det möjligt att undersöka den nyansen utan att reducera den till en sentimental etikett.
Lyssna efter skillnaden mellan miljö, kommentar och minne
En del av musiken bidrar till att skapa en social miljö som rollfigurerna känner igen; en annan del fungerar som en kommentar som bara åskådaren uppfattar. Skillnaden påverkar hur varje val tolkas. En sång som hör till utrymmet i krogen har en annan funktion än ett stycke som spelas över ett förberedelsemontage, även om båda ingår i det slutliga soundtracket.
Återanvändningen för också med sig minnen från annan film. En lyssnare som känner igen ett partitur kan lägga till den associationen till scenen; den som inte känner igen det kan ändå uppleva dess rytm och känslomässiga effekt. Filmen kräver inte att man känner till alla ursprung för att fungera. Referenserna fördjupar upplevelsen, men ersätter inte det arbete musiken gör med bilderna här och nu.
Därför är det missvisande att beskriva hela soundtracket som ett tyskt expressionistiskt underlag eller som en enda samling westernmusik. Det finns olika släktskap och lån, med funktioner som skiftar från en sekvens till en annan. Musikurvalet organiserar entréer, kontraster och övergångar, samtidigt som tystnad och ljuden från miljön behåller en avgörande roll i scener där en oavbruten melodi skulle minska spänningen.
När du lyssnar på albumet med filmen i åtanke kan du fundera på vilket ögonblick varje spår förändrar: en rollfigurs entré, en väntan, en förberedelse eller ett dödsfall. Det sambandet förklarar urvalet bättre än en lista över influenser i sig. Benämningen komplett soundtrack kan vara användbar när du söker, men det kommersiella albumet och hela repertoaren i filmklippningen bör hållas åtskilda.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
