En vän vid Shosannas död: melodin från Revolver

Musiken som ackompanjerar upplösningen i projektionsrummet förmedlar en annan känsla än upphetsningen kring attacken mot biografen. Den kommer från Revolver, Sergio Sollimas film från 1973.

Från Revolver till projektionsrummet

Un amico är en komposition av Ennio Morricone som förknippas med Revolver, regisserad av Sergio Sollima 1973. Den kommer inte från Città violenta, trots att båda filmerna tillhör den italienska kriminalfilmen och har musik av kompositören. Den här distinktionen hindrar analysen från att börja med att tillskriva sekvensen en felaktig produktionshistoria.

I Inglourious Basterds används stycket under det ödesdigra mötet mellan Shosanna och Fredrick Zoller. Det skrevs inte ursprungligen för de här personerna. Tarantino använder äldre musik och förändrar dess förhållande till bilderna genom att placera den i ett nytt sammanhang. När man lyssnar på sekvensen bör man uppmärksamma den nya funktionen utan att sudda ut dess ursprung.

Det är också viktigt att skilja kompositionen från dess olika versioner. Titeln förekommer i såväl vokala som instrumentala tolkningar och i nyutgåvor av soundtracket till Revolver. Alla inspelningar med samma namn är inte nödvändigtvis samma masterinspelning som används i en senare film. Den säkraste utgångspunkten för att identifiera användningen i filmen är det stycke som faktiskt hörs i sekvensen och den tillhörande krediteringen.

Titelns bokstavliga betydelse, ”en vän”, beskriver inte relationen mellan Shosanna och Zoller. Filmen gör dem inte till vänner och erbjuder inte heller någon ledtråd som klargör deras känslor. En musiktitel hör till en kompositions historia; när den återanvänds kan nya associationer uppstå utan att handlingen i originalverket därmed påtvingas filmen.

Melodin för in en annan tidsupplevelse

Våldet i projektionsrummet skulle kunna skildras med angreppsmusik som ackompanjerar varje slag eller skott. Den lyriska tonen i Un amico ger en annan effekt: den gör det möjligt att uppfatta skadan och förlusten mitt i handlingen. Musiken tar inte bort hotet, men öppnar ett känslomässigt rum som inte sammanfaller med vapnens effektivitet.

Shosannas närmande till Zollers kropp blir särskilt obehagligt i det sammanhanget. Åskådaren kan urskilja en medkännande impuls utan att glömma att han har trängt sig på och avvisat hennes nej. Melodin gör det möjligt att känna sårbarhet, men är inget bevis på romantik. Att blanda ihop musikens känslouttryck med ömsesidiga känslor skulle förenkla det som sker mellan personerna.

När Zoller svarar med skott förvandlar scenen den känslomässiga öppenheten till en farlig utsatthet. Musiken upprätthåller en känslomässig kontinuitet samtidigt som handlingen byter riktning. Därför uppfattas den andra attacken inte enbart som en mekanisk överraskning. Det som går förlorat omfattar möjligheten att lämna projektionsrummet, fortsätta arbeta och få se hur natten slutar.

Sekvensen skiljer också skottets fysiska hastighet från perceptionens varaktighet. En handling kan ske på ett ögonblick och ändå få stort utrymme i åskådarens upplevelse. Melodin hjälper till att hålla kvar uppmärksamheten. Den behöver inte förklara personernas känslor med ord: den ackompanjerar en situation där kropparna, blickarna och fallet redan förmedlar information.

Melodin hjälper också till att hålla kvar uppmärksamheten vid kropparna efter att utgången av ett skott verkar självklar. I en sekvens som enbart syftar till att föra planen framåt skulle det räcka att konstatera vem som faller och gå vidare till nästa handling. Här sammanfaller den känslomässiga tiden inte helt med det förloppet. Musiken får oss att stanna kvar vid det som just har hänt, medan filmvisningen och biografens förberedelser fortfarande styrs av en annan brådska. Scenen låter de båda tidsskalorna existera sida vid sida: den individuella förlusten hejdar inte nattens maskineri, men uppslukas inte heller helt av det.

Tragedi utan försoning

Musiken suddar inte ut skillnaden mellan Shosanna och Zoller. Hon försöker värna sin självständighet och fullfölja en plan; han fortsätter att närma sig henne trots att hon inte har gett sitt samtycke. Upplösningen för deras kroppar till samma rum, men den närheten gör inte deras tidigare handlingar likvärdiga.

Just därför kan sekvensen kännas omskakande. En vacker melodi behöver inte bekräfta den moraliska skönheten i det som visas på bild. Här uttrycker den en känslomässig reaktion på två människors undergång i en relation präglad av makt och våld. Åskådaren kan sörja deras undergång utan att godta den romantiserade version av mötet som Zoller försöker ge.

I soundtracket till Inglourious Basterds har Un amico en annan funktion än den drivkraft som ackompanjerar andra personers ingripanden. Stycket är inte ett övergripande tema för allt som händer på biografen. Kopplingen till projektionsrummet avgränsar en intim och tragisk zon mitt i en natt som också rymmer skådespel, propaganda och hämnd.

Om man lyssnar på stycket med den här distinktionen i åtanke kan man uppfatta dess kraft utan att göra det till en kärleksförklaring. Musiken förmedlar en öppen känsla, medan handlingen består av mycket konkreta händelser: ett nej som inte respekteras, skott, ett närmande och ett dödligt svar. Effekten uppstår ur spänningen mellan det specifika våldet och en melodi som gör det möjligt att känna vad som inte längre kan återfås.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike