The Verdict av Morricone: musiken till ankomsten till gården

Ankomsten av fordonen till LaPadites egendom ackompanjeras av musik som bygger upp hotet innan Landa börjar tala. Förtexterna använder ett annat stycke.

Landa får ett eget musikaliskt inträde

The Verdict av Ennio Morricone förknippas med den tyska ankomsten till Perrier LaPadites gård. Den ska inte förväxlas med musiken i förtexterna, The Green Leaves of Summer. Det handlar om olika ögonblick: det ena introducerar filmen, det andra ackompanjerar ankomsten av en närvaro som kommer att förändra en familjs vardag.

Kompositionen kommer från La resa dei conti, som är känd på engelska som The Big Gundown, Sergio Sollimas westernfilm. Den engelska titeln förekommer också i samband med den italienska benämningen Dopo la condanna. Bakgrunden förklarar varför stycket kan påminna om en uppgörelse i en western, trots att bilderna utspelar sig i det ockuperade Frankrike.

Fordonens ankomst förvandlar ett synligt avstånd till ett växande hot. Förhöret har ännu inte börjat, men åskådaren vet redan att någon närmar sig och att bonden måste förbereda sig på att ta emot honom. Musiken fyller det mellanrummet. Dess uppgift är att ge tyngd åt det som närmar sig, inte att på förhand sammanfatta besökarens alla avsikter.

LaPadite spanar, avbryter sig och anpassar sina rörelser efter ankomsten. Musiken gör att vardagliga handlingar, som att lägga ifrån sig ett verktyg eller tvätta sig, upplevs som en del av väntan. Faran behöver ingen rusning eller jakt för att bli påtaglig. Det räcker att arbetstiden ersätts av tiden då man måste ta emot en myndighetsperson.

Westernfilmen introduceras genom lyssnandet

Ett lantligt landskap, ett avskilt hus och besökare som närmar sig gör det möjligt att koppla scenen till situationer i en westernfilm. Morricones musik väcker den kopplingen genom ljudet. Lånet gör dock inte scenen till en ordagrann upprepning av en sekvens ur La resa dei conti. Den konkreta betydelsen beror på de nya bilderna och på den utsatta positionen hos dem som väntar.

Hotet uppstår inte heller ur en total ovisshet om besökaren. Tecknen på ockupationen är synliga. Det som fortfarande är oklart är vad officeren vill och vilka följder besöket kommer att få. Musiken kan göra att ankomsten känns allvarlig innan dialogen klargör konflikten. Denna föraning skiljer sig från en kommentar som exakt förklarade vad som kommer att hända.

Titeln The Verdict för tankarna till en dom, men den bevisar inte att kompositionen valdes för att förebåda en specifik dom mot LaPadite. Det vore en tolkning, inte ett produktionsfaktum. Analysen kan uppmärksamma känslan av ödesbestämdhet som samspelet mellan ljud och bild skapar, utan att göra titeln till ett dokumenterat uttryck för Tarantinos avsikt.

Återanvändningen skiljer också den historiska tiden från inspelningstiden. Rollfigurerna lever i ett Frankrike som är ockuperat under andra världskriget, medan musiken kommer från en senare tids film. Filmen framställer den inte som en sång som gårdens invånare lyssnar på. Den är ett ackompanjemang riktat till publikens upplevelse, med frihet att föra tankarna till en annan filmtradition.

Ljuden från själva ankomsten behåller sin betydelse i ackompanjemanget. En motor hör till ett fordon som rör sig framåt; musiken hör till sättet att uppfatta den rörelsen. De kan sammanfalla utan att fylla samma funktion. Det förklarar varför hotet känns redan innan vi känner till Landas frågor: något fysiskt närmar sig, och berättandet riktar uppmärksamheten mot det.

Från ankomsten till kontrollen över samtalet

När mötet väl har inletts beror spänningen i inledningsscenen till stor del på orden, tystnaderna och hur informationen fördelas. Musiken behöver inte behålla samma framträdande roll under hela förhöret. Dess uppgift dessförinnan har varit att förbereda lyssnandet: besökaren kommer med en tyngd som hans artiga sätt inte kan skingra.

Perrier LaPadites position blir tydlig genom den här övergången. Först kan han betrakta de nyanlända på avstånd; sedan måste han ta emot officeren i sitt hem. Förflyttningen från utsidan till insidan minskar bondens fysiska och sociala handlingsutrymme. Musiken har ackompanjerat processen där en avlägsen gestalt blir en närvarande person.

Kontrasten hjälper oss att undvika en enhetlig tolkning av ljudspåret. Hela sekvensen behöver inte ha musik som signalerar rädsla för att ändå upplevas som hotfull. När ackompanjemanget tonas ned eller försvinner får en verbal gest större tyngd. En artighet kan kännas mer oroande när åskådaren redan har förberetts på att misstro det lugn som visas upp.

The Verdict fyller alltså en tydligt avgränsad funktion i sekvensen: väntan och ankomsten. Genom att identifiera stycket exakt kan vi höra hur musik från en annan genre formar denna ankomst utan att ersätta dialogens senare funktion. Gården förblir en igenkännbar och vardaglig plats, men musiken gör att det inte längre känns som en vanlig handling att ta emot en besökare.

Tillbaka till Inglourious Basterds-guiden.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike