Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino

Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino

Quentin Tarantinos musikaliska medarbetare bidrar på olika sätt till hans filmer. Ett partitur kan skrivas för ett nytt manus, medan en äldre inspelning kan få en ny funktion när den används i en scen. Musikansvariga arbetar med att hitta och hantera det utvalda materialet. Genom att identifiera dessa bidrag kan man uppmärksamma både kompositören och dem som hjälper till att göra en musikalisk idé till en del av filmen.

Urvalet är inte heller klart när man har bestämt sig för en låt. En låt kan framföras på olika sätt, och varje inspelning har ett visst tempo, en viss röst och en viss instrumentering. Arbetet med den versionen fortsätter när den provas mot skådespelarna eller anpassas till det klippta materialet. Därför rymmer berättelsen om ett soundtrack både konstnärliga samarbeten och förberedande arbete.

Karyn Rachtman, Mary Ramos och RZA berättar om sådana processer. Samarbetet med Ennio Morricone visar dessutom hur tidigare musik kan användas samtidigt som ett nytt partitur beställs. Eftertexterna till varje verk klargör omfattningen av varje medverkan.

Frågan om vem som gör musiken till en film kräver att man ser till det enskilda verket. En film kan samla verk av olika kompositörer, redan inspelade framföranden och musik som skapats för inspelningen. Samarbetet varierar beroende på vad scenen behöver och vilket material som finns tillgängligt.

Att komponera ett partitur och arbeta med tidigare musik

I sin intervju med Double J i januari 2016 berättade Tarantino att han ville ha ett eget tema till The Hateful Eight. I det sammanhanget beskrev han mötet med Ennio Morricone, som hade fått en italiensk översättning av manuset. Beställningen gällde en film som ännu inte hade fått sin musik. Kompositören kunde föreslå en ljudidentitet som vuxit fram ur berättelsen, medan regissören övervägde hur den skulle införlivas i verket.

RZA hade redan medverkat i musiken till Kill Bill. I en intervju med Associated Press, återgiven på Wu-Tang Corps webbplats i april 2004, talade han om vikten av att anpassa musiken till handlingens rörelser. RZAs samarbete med Tarantino visar hur kompositionen får plats i en film som samlar material från olika håll. Hans bidrag innebär inte att alla låtar eller musikstycken som hörs tillsammans med det är hans kompositioner.

Warner Musics skivinformation för Kill Bill Vol. 1 anger till exempel att Bernard Herrmann står bakom Twisted Nerve, Nancy Sinatra bakom Bang Bang och RZA tillsammans med Charles Bernstein bakom Crane / White Lightning. Namnen avser olika verk och medverkande. Helheten kräver att dessa upphovspersoner anges korrekt, även när klippningen får allt material att verka tillhöra samma värld.

I januari 2013 berättade Fred Raskin för Slant om hur Nicaragua, Jerry Goldsmiths musik till Under Fire, lades till i Django Unchained. Han förklarade att de gjorde små bildjusteringar för att få musiken att passa. Återanvändning av partitur i Tarantinos filmmusik kan innebära nytt arbete med scenen utan att kompositionens upphovsperson ändras. Mötet mellan filmen och musikstycket formas under klippningen.

Karyn Rachtman och Mary Ramos: att göra valet möjligt

Karyn Rachtman berättade för Cuepoint i september 2014 att Tarantino hade valt Urge Overkills version av Girl, You'll Be a Woman Soon till Pulp Fiction och att hennes uppgift var att slutföra avtalet för att få använda den. Karyn Rachtman s berättelse skiljer regissörens önskemål från musikansvarigas insats. Den gör det möjligt att tillskriva var och en sin del i ett beslut som behövde bli genomförbart i produktionen.

I juli 2019 berättade Mary Ramos för GQ att de hade förberett ett musikspår så att Leonardo DiCaprio kunde öva på Rick Daltons musikframträdande i Hullabaloo. Låten som till slut valdes var The Green Door. Mary Ramos arbete med musikansvar omfattade alltså ett behov under inspelningen: att ge skådespelaren material att förbereda en handling med. Musiken skulle fungera för rollfiguren som sjöng framför en kamera i själva berättelsen.

De här exemplen visar olika behov inom samma yrke. En inspelning kan väljas redan under manusarbetet och kräva en senare förhandling. I ett annat fall behöver man förbereda material så att skådespelaren kan öva före inspelningen. Musikansvariga samordnar dessa behov med filmens tidsplan och håller kontakten med dem som ska arbeta med musiken.

Klippningen och skivutgivningen tillför ytterligare arbetsuppgifter

Genom att prova ett musikstycke mot bilderna kan man bedöma när det ska komma in, hur länge det ska pågå och vad som ska höras runt omkring. Det arbetet knyter musikansvaret till klipp- och ljudteamet. Den version som används vid ett första test kan behöva justeras senare; scenen kräver att musiken får en särskild relation till rösterna och de andra ljuden. Ett konstnärligt val passerar därmed genom flera händer innan det når publiken.

Den 18 december 2015 tillkännagav Third Man Records sin vinylutgåva av soundtracket till The Hateful Eight. Skivbolaget, som grundades av Jack White, presenterade en dubbel-LP med tryckt material från filmen. Jack Whites och Third Mans medverkan i utgåvan handlar om skivutgivningen. Skivbolaget ger ut en inspelning och tar fram dess fysiska presentation; det arbetet håller Morricones komposition åtskild.

Orkestrar är också en del av dessa samarbeten. Tjeckiska nationalorkestern beskriver i ett pressmeddelande från den 18 december 2015 sitt arbete med The Hateful Eight och en särskild session i Abbey Road. Morricone dirigerade orkestern vid en inspelning av musik från filmen som gjordes direkt för vinyl. Tarantino, Kurt Russell och Walton Goggins närvarade vid tillfället.

Sessionen presenterades som en aktivitet i samband med lanseringen. Den preciseringen gör det möjligt att skilja en inspelning gjord för ett särskilt tillfälle från hela historien bakom inspelningen av ett soundtrack. Att två sessioner har samma kompositör och repertoar innebär inte automatiskt att de är samma händelse.

Det här exemplet för in musikerna i en diskussion som ofta stannar vid partiturets upphovsperson. Det är de som spelar noterna och följer dirigentens anvisningar under tagningen. Resultatet rymmer även val kring framförandet, utöver själva kompositionen: ett verk kan kännas igen i olika versioner och samtidigt få sin egen prägel i varje framförande.