RZA kom in i filmvärlden med en egen musikalisk identitet och en djup relation till kampsportsfilmer. Samarbetet med Tarantino gjorde det möjligt att omsätta den samhörigheten i arbete med Kill Bill och i praktisk erfarenhet av filmskapande.
Den filmiska samhörigheten fanns före uppdraget att skapa musik
RZA berättade för GRAMMY.com 2022 att hans vänskap med Tarantino växte fram ur att de såg film tillsammans och delade en entusiasm för kung fu. Relationen kan inte förstås enbart som att en hiphopproducent anlitades för att modernisera ett soundtrack. De kände båda igen en repertoar av bilder, rytmer och uttryck för spektakel, som de kunde diskutera utifrån olika erfarenheter.
Wu-Tang Clans karriär hade redan etablerat ett samband mellan hiphop och kampsportsfilm. Det sambandet hörs i användningen av samplingar, referenser och en ljudvärld präglad av strid och lärande. RZA behövde inte upptäcka den världen när han började arbeta med Kill Bill. Han kom dit med en konstnärlig praktik som redan hade utforskat dessa kulturella uttryck.
Samhörigheten innebär inte heller att hiphop och asiatisk film bildar en enda, enhetlig tradition. Att tala generellt om ett orientaliskt sound suddar ut skillnader mellan musik, filmer och sammanhang. I Kill Bill samsas material med olika ursprung. RZAs bidrag bör placeras i den kombinationen, med fokus på hans konkreta arbete och utan att tillskriva honom någon förment musikalisk essens för en hel region.
Det intressanta med mötet är att den gemensamma förtrogenheten möjliggör ett precist samtal. En kompositör eller producent som förstår en scens logik kan svara på dess energi utan att behöva få varje konvention förklarad från grunden. Men den kulturella lättheten undanröjer inte de tekniska kraven på att synkronisera musik och bild, och den gör inte automatiskt ett fristående musikstycke lämpligt för en film.
Kill Bill förenar komposition med redan existerande material
Kill Bills musik omfattar låtar, tidigare kompositioner och nyskrivet material. RZA är en del av den helheten, men han komponerade inte allt som hörs i de två volymerna. När välkända upphovspersoner och inspelningar förekommer måste krediterna hållas isär. Ett album med koppling till filmen ska inte heller förväxlas med ett soundtrack som i sin helhet har skrivits av en enda person.
RZAs arbete i Kill Bill kan förstås i relation till helhetens klang och utformning. Hans erfarenhet som producent gör det naturligt att tänka i lager, insatser, upprepningar och kontraster. Analysen av resultatet bör utgå från vad man faktiskt hör och från tillgängliga upphovsuppgifter, snarare än att anta att varje trumljud eller bearbetat sampling nödvändigtvis är hans verk.
I intervjun med GRAMMY.com skilde RZA mellan friheten att producera sin egen musik och skyldigheten att tjäna en berättelse när man komponerar för film. Han beskrev ett arbete med att testa och justera, med fokus på exakt när ett musikaliskt inslag kan förmedla något. Den skillnaden förklarar varför samarbetet kräver att en personlig känsla anpassas till en scens längd och behov.
Ett musikstycke kan utvecklas utifrån sin egen logik av upprepning och variation. I en film måste det samspela med dialog, ljudeffekter och skiftande uppmärksamhet. Skickligheten består inte bara i att behålla en igenkännbar stil. Den innebär också att veta när ett musikinslag behöver hållas tillbaka, när det kan ta plats i förgrunden och när berättelsen behöver lyssna till något annat.
Filminspelningen ger lärdomar som musiken inte kan förmedla
I oktober 2012 berättade RZA för The FADER att han hade bett Tarantino om möjligheten att lära sig av honom. Han fick manuset till Kill Bill, reste till Kina och följde arbetet under några veckor, innan han återförenades med teamet i Mexiko. Berättelsen dokumenterar praktisk erfarenhet av att gå bredvid, utan att göra den till en akademisk examen eller en dold upphovsinsats i filmen.
Att arbeta sida vid sida med ett filmteam ger inblick i olika delar av filmskapandet: scenförberedelser, kommunikation med skådespelare och samordning av specialister. RZA berättade också att några yrkespersoner som hade arbetat med Tarantinos filmer senare medverkade i hans egen långfilm. Den personliga relationen kunde bidra till förtroende, även om varje anställning och varje ansvarsområde fortfarande hörde till det specifika projektet.
RZAs långfilmsdebut som regissör, The Man with the Iron Fists, kom 2012. RZA regisserade filmen och skrev manuset tillsammans med Eli Roth. Filmen presenterades under Tarantinos namn, men det innebär inte att Tarantino regisserade den eller skrev manus. Marknadsföringen och eftertexterna bör läsas var för sig för att debutantens upphov ska förbli tydligt.
Produktionsmaterialet anger Marc Abraham, Eric Newman och Eli Roth som producenter. Formuleringen ”Quentin Tarantino presenterar” fyller en annan funktion och signalerar en koppling och ett stöd. Skillnaden är särskilt viktig när mentorns berömmelse kan få större plats i marknadsföringen än namnet på den regissör som faktiskt har skapat filmen.
Samarbetet visar ett kunskapsutbyte som går åt båda hållen. RZA bidrar med sin musikaliska erfarenhet till Kill Bill och får tillgång till praktisk erfarenhet av filminspelning, vilket bidrar till hans utveckling inom film. Hans karriär kan inte reduceras till det lärandet: Jim Jarmusch hade redan arbetat med honom i Ghost Dog, och hans musikaliska verk har en egen identitet. Bandet till Tarantino utgör ett specifikt skede i den utvecklingen, utan att överskugga allt som kom före eller alla beslut som följde.
Läs guiden om Tarantinos musikaliska samarbetspartner.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
