The 5.6.7.8’s i Kill Bill: ett riktigt band på klubben

The 5.6.7.8’s är inget påhittat band för Kill Bill. Deras framträdande för in ett eget musikaliskt nu i hämndens miljö.

Upptäckten av en skiva och inbjudan till filmen

The 5.6.7.8’s är ett japanskt rockband som spelar på House of Blue Leaves i Kill Bill: Volym 1. Historien som Tarantino berättar i filmens extramaterial placerar upptäckten i en klädbutik i Tokyo: han hörde bandet, frågade efter skivan och försökte köpa butikens exemplar eftersom han snart skulle åka till flygplatsen.

Anekdoten beskriver mötet med en inspelning, inte ett spontant framträdande av musikerna i butiken. Den skillnaden hindrar oss från att förvandla en tillfällig lyssning till en påhittad scen om ett konstnärligt genombrott. Bandet hade redan en karriär och en repertoar; filmen gjorde dem mer kända internationellt, men skapade dem inte från grunden.

Gruppen som syns på skärmen består av gitarr, bas och trummor. Deras närvaro har den visuella enkelheten hos ett litet klubbband och en energi som förenar garage rock, rock’n’roll och influenser från rhythm and blues. Att kalla dem enbart ett surfrockband kan peka på en del av deras musikaliska släktskap, men beskriver inte allt de spelar.

Tarantino väljer att visa dem som utövande musiker. Han nöjer sig inte med att lägga en låt över ett actionmontage. Publiken kan se var ljudet kommer ifrån och uppfatta musikerna som en del av platsen. Det förändrar förhållandet mellan soundtrack och miljö: klubben verkar ha ett eget program och ett liv som skulle fortsätta även om huvudpersonen inte kom in.

Tre låtar och en scenenergi

Bland låtarna de framför finns Woo Hoo, I Walk Like Jayne Mansfield och I’m Blue. Låtarnas upphov och ursprung är inte desamma: repertoaren blandar eget material och covers. Woo Hoo blir den låt som många tittare känner igen allra snabbast, tack vare de enträgna sångfraserna och den smittande känslan, men den utgör inte hela bandets framträdande.

Scenen använder den här energin för att hålla ihop rörelser och blickar inne på klubben. Medan musiken fortsätter rör sig personerna mellan bord, gångar och upphöjda platser. Ljudet binder samman en stor miljö utan att klippningen behöver stanna upp vid varje övergång. Framträdandet skapar en social kontinuitet som hotet sedan börjar ta form mot.

Låtarnas relativa enkelhet hjälper dem att fylla den funktionen. Pulsen och sångfraserna går att följa även när blicken riktas mot något annat. Musiken förblir igenkännbar utan att varje bildruta måste visa den som spelar. Den fortsätter att prägla platsen medan huvudpersonen rör sig genom den.

Att musikerna syns på skärmen räcker inte i sig för att slå fast att varje ljud i den slutliga klippningen spelades in live under varje tagning. Att uppträda framför kameran, spela en låt och skapa den slutliga ljudmixen är relaterade men skilda processer. Det vi kan konstatera är att bandet framträder som klubbens husband och att deras repertoar är en del av sekvensen.

Ett framträdande som definierar platsen innan den förstörs

Klubben måste först kännas som en plats för nöjen innan den blir en kamparena. Bandet hjälper till att skapa den normaliteten: det finns musik, publik och en gemensam aktivitet. När våldet rubbar den ordningen upplever tittaren ett konkret avbrott, inte ett slagsmål i en kuliss som aldrig haft någon annan funktion.

Den kulturella blandningen är synlig och hörbar. Ett japanskt band spelar musik med starka kopplingar till USA i en film som förenar traditioner från olika länder. Kopplingen till surfrock i Tarantinos filmer är en del av det utbytet, men den samexisterar med andra rötter. Det intressanta är hur musiken sprids och omtolkas, inte en sluten nationell musikalisk identitet.

När man ser instrumenten och trions samspel blir det tydligt att det handlar om arbete, inte bara stämning. Musikerna är inte en dekorativ bild av japansk modernitet: de står för en aktivitet som de andra personerna kan höra. Den musikaliska scenen har sin egen ordning och tar upp en tydligt avgränsad del av lokalen. Den konkreta närvaron bidrar till att platsen känns bebodd innan den förvandlas till en hinderbana.

Framträdandet tillför också en sorts njutning som inte har med hämnd att göra. Under de minuterna går det att uppskatta låtarna som låtar och musikerna som ett band. Filmen Kill Bill använder den självständigheten för att vidga sin värld: lokalen rymmer människor vars verksamhet inte bara finns där för att förklara Beatrix eller O-Ren.

The 5.6.7.8’s framträdande fungerar eftersom det bevarar den här dubbelheten. De är en del av en fiktion och samtidigt ett igenkännbart band med ett eget musikaliskt liv. Klippningen använder deras energi för att organisera rummet, skapa förväntan och visa vilken sorts normalitet som snart ska brytas. Det tillfälliga mötet med en skiva blir till en konkret, synlig och hörbar närvaro i filmen.

Tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska medarbetare.

Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino