Musiken som Tarantino föreställer sig till en scen måste bli en identifierad, tillgänglig och användbar inspelning. Mary Ramos har en avgörande roll i den processen, med ansvarsområden som har förändrats sedan hennes första samarbeten.
En samarbetspartner med meriter som utvecklas
Mary Ramos har medverkat i Tarantinos filmografi sedan hans tidiga år, men den kontinuiteten betyder inte att hon alltid har haft samma befattning. I Pulp Fiction anges hon som musikkoordinator på Mind Your Music. Karyn Rachtman har en merit som musikansvarig. Att hålla isär rollerna gör det möjligt att uppmärksamma bådas arbete utan att i efterhand tillskriva Ramos en funktion som filmens eftertexter anger att en annan yrkesperson hade.
Under senare perioder etablerar sig Ramos som musikansvarig för Tarantino. Hennes karriär omfattar Kill Bill, Django Unchained, The Hateful Eight och Once Upon a Time... in Hollywood, liksom projekt av andra regissörer. I hennes yrkesprofil listas utmärkelser från Guild of Music Supervisors för Django och Hollywood. Dessa utmärkelser gäller musikansvar och ska inte förväxlas med priser för ett musikstycke som hon har komponerat.
Musikansvaret knyter samman flera behov. En film kan behöva redan inspelade låtar, framföranden som äger rum inom fiktionen och samordning med dem som skriver originalmusik. Arbetet handlar inte bara om att föreslå en trevlig lista. Det måste koppla samman scenens avsikt med det material som finns tillgängligt och med de personer som kan godkänna eller genomföra användningen.
Den bredden förklarar varför musikansvarigas namn kan vara mindre synliga än musikernas, trots att deras insats genomsyrar hela projektet. Åskådaren känner igen en röst, en melodi eller en artist. Bakom det kan ligga omfattande efterforskningar för att avgöra vilken version filmen behöver och hur den kan komma med i den slutliga filmen.
Att lyssna på en scen innan den finns på bild
Ramos berättade för GQ 2019 om förberedande möten i Tarantinos skivrum. Regissören spelade musik samtidigt som han förklarade scenerna, och hon antecknade för att bevara detaljerna. Berättelsen visar ett samarbete som börjar innan den slutliga klippningen: låten kan vara en del av hur filmskaparen föreställer sig och förmedlar berättelsen.
Arbetssättet kräver att man lyssnar efter avsikten, inte bara identifierar skivan. Ett stycke kan vara intressant på grund av sin energi, en koppling till film eller relationen det skapar till en rollfigur. De skälen är inte likvärdiga. Att förstå dem hjälper till att hålla fast vid målet när problem med tillgång, olika versioner eller praktiska behov uppstår under inspelningen.
Arbetet med Tarantino omfattar material som redan har en historia. En låt som har använts i en annan film kan bära med sig associationer som regissören vill väcka till liv på nytt. I sin intervju med Variety 2016 förklarade Ramos att den refererande aspekten har en viktig plats i deras samarbete. Musikansvaret kräver att man ser sambandet mellan en inspelning och det kulturella sammanhang som följer med den.
En tydlig avsikt gör inte olika versioner utbytbara. En tolkning kan ha ett tempo, en instrumentell upptakt eller en sångklang som en annan saknar. I en scen som är uppbyggd kring den varaktigheten innebär ett byte av inspelning mer än att namnet i en lista ändras. Musikansvaret bidrar till att bevara det specifika i ett val, trots förenklingarna i sökprocessen.
Efterforskningarna som gjorde Santa Esmeralda hörbara
Santa Esmeraldas Don't Let Me Be Misunderstood är ett väldokumenterat exempel. Ramos berättade för Variety att en tvist med sångaren Leroy Gomez hade hindrat användningen av inspelningen i Kill Bill: Volym 1. Hon sökte information i register och dokument, fick kontakt med sångaren via hans mamma och lyckades få till en överenskommelse som gjorde det möjligt att använda den.
Anekdoten visar ett arbete som inte syns på bild. Duellen kan behålla sin musikaliska form eftersom någon löste ett tidigare hinder. Efterforskningarna och förhandlingarna bidrar till det kreativa resultatet, även om de inte tar formen av noter komponerade av den musikansvariga. Exemplet innebär inte heller att alla avslag går att övervinna: det beskriver en konkret lösning som nåddes i ett konkret projekt.
I The Hateful Eight tillför Ennio Morricones medverkan en annan sorts samarbete. Ramos lyfte fram värdet av att arbeta med honom, samtidigt som filmen kombinerar ett originalpartitur med annat musikmaterial. Hennes roll ska inte förväxlas med Morricones komponerande. Musikansvaret bidrar till att sammanföra ett musikaliskt landskap där de olika delarna kan ha olika upphovspersoner, ursprung och produktionsbehov.
Sambandet mellan film och kommersiellt soundtrack innebär ytterligare en skillnad. Ett utgivet soundtrack kan välja ut spår, använda särskilda versioner och ha en egen ordning. Det återger inte alltid allt som hörs i långfilmen. Ramos har också beskrivit arbetet med Tarantinos urval till dessa skivor, vilket gör det möjligt att se två närbesläktade saker: musiken i scenerna och dess presentation som en fristående lyssningsupplevelse.
Hennes insats blir tydligare när man ser kontinuiteten mellan föreställning och förverkligande. Hon kan lyssna på en scen som ännu bara har beskrivits muntligt, hitta en svåråtkomlig inspelning och samordna hur musiken förs in i projektet. Tarantino har en mycket igenkännbar musikalisk röst, men den når publiken genom ett gemensamt arbete. Ramos står för en del av den process som gör att ett personligt val kan bli en konkret och hörbar del av filmen.
Läs guiden om Tarantinos musikaliska samarbetspartner.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
