Meiko Kajis sånger når Kill Bill med ett filmiskt minne som också hör till hennes arbete som skådespelare.
En artist som redan var en central gestalt
Meiko Kaji är en japansk skådespelare och sångerska vars relation till Kill Bill inte börjar med en inspelning beställd av Tarantino. Innan filmserien hade hon spelat huvudroller i hämndfilmer och gestaltat kvinnliga karaktärer med stark visuell närvaro. Lady Snowblood och filmserien Female Prisoner Scorpion är två grundläggande referenser för att förstå varför hennes röst bär på mer än bara en melodi.
I Lady Snowblood, regisserad av Toshiya Fujita 1973, spelar Kaji en kvinna vars liv kretsar kring en nedärvd hämnd. Filmen har en egen identitet och bör inte reduceras till en föregångare till Kill Bill. Dess gestaltning av våld, skönhet och öde förklarar en del av den beundran Tarantino uttrycker genom bildspråk och musikval.
Kombinationen av skådespelare och sångerska gör användningen av hennes verk unik. När hennes röst hörs kan den också väcka associationer till en kropp, en blick och en tradition av karaktärer. Den kunskapen är inte nödvändig för att uppskatta den nya scenen, men den förändrar upplevelsen för den som känner igen henne. Sången knyter samman filmer genom en mänsklig närvaro som verkat inom båda medierna.
Kaji framför sångerna, men det innebär inte att hon har skrivit alla texter och all musik. I eftertexterna bör den skillnaden bevaras. En rösts kraft kan få ett stycke att kännas oupplösligt förknippat med sångerskan, men dess tillkomsthistoria omfattar även andra yrkesverksamma.
Shura no Hana och Urami Bushi kommer inte från samma film
Shura no Hana, känd på engelska som The Flower of Carnage, är sången som förknippas med Lady Snowblood. Bland upphovspersonerna finns textförfattaren Kazuo Koike och kompositören Masaaki Hirao. I Kill Bill: Volym 1 hörs den i avsnittet efter duellen med O-Ren. Rösten tillför en klagande ton som förändrar upplevelsen av en fysisk seger.
Sången gör inte Kaji till Beatrix eller O-Rens bokstavliga röst. Dess funktion är större: den gör att konfrontationen kan höras som en del av ett minne av våld och förlust. Intensiteten är inte längre enbart beroende av slagens hastighet. Musiken ger det som återstår efter handlingen en varaktighet.
Urami Bushi kommer från Female Prisoner #701: Scorpion från 1972, inte från Lady Snowblood. Texten är skriven av Shunya Itō och musiken av Shunsuke Kikuchi. Sångens närvaro i Kill Bill-universumet, särskilt i anslutning till eftertexterna, tillför ytterligare en släktlinje av bitterhet, fångenskap och kvinnligt motstånd. Att hänföra båda sångerna till samma ursprungsfilm skulle sudda ut den skillnaden.
Koike och Itōs medverkan som textförfattare knyter dessutom sångerna till skrivandet och regin av deras ursprungliga världar. Musiken var inget främmande tillägg till filmerna, utan var knuten till yrkespersoner som bidrog till att bygga upp dem. Tarantino får alltså tillgång till verk som redan hade skapats i relation till specifika karaktärer och berättelser.
De två framförandena delar Kajis röst, men de är inte utbytbara. En röstidentitet kan skapa sammanhang mellan verk som tillkommit för olika berättelser. Tarantino drar nytta av den kontinuiteten utan att publiken behöver känna till varje upphovsperson. En efterföljande analys kan åter lyfta fram skillnaderna som den omedelbara upplevelsen kan föra samman.
Rösten fördjupar våldets innebörd
Sång kan tillföra en känsla som ansiktet inte uttrycker direkt. I Kill Bill agerar karaktärerna ofta med extrem fysisk disciplin; en sång öppnar upp ett annat tidsflöde, närmare minnet eller sorgen. Kajis röst behöver inte beskriva varje handling för att göra den kostnad som följer med hämnden påtaglig.
Det betyder inte att sångerna på egen hand bär upp Beatrix hela känslomässiga upplevelse. Kill Bill-serien rymmer många röster, musikstycken och tystnader. Kajis bidrag har specifika platser i helheten. Dess betydelse blir tydligare när man ser vad det gör där, i stället för att tillskriva det en ständig närvaro som filmen inte ger det.
Sambandet kan också väcka en lust att återupptäcka originalverken utan att betrakta dem som ersatta av Tarantino. Lady Snowblood och Scorpion skildrar karaktärer, konflikter och visuella uttryck som sträcker sig bortom alla återanvända fragment. Lånet låter en röst och ett minne leva vidare, men rymmer inte hela historien i filmerna de kommer från.
Röstens kontinuitet märks särskilt när man går från den ena sången till den andra: det musikaliska skrivsättet förändras, men ett igenkännbart sätt att bära fram klagan består.
Att höra Meiko Kaji i Kill Bill är att känna igen ett samband mellan olika fiktiva kvinnor utan att göra dem till samma person. Skådespelaren och sångerskan tillför en närvaro med rötter i en annan filmtradition, medan klippningen placerar henne intill nya kroppar och nya slut. Det sambandet förklarar sångernas kraft: de behåller sin identitet och gör det samtidigt möjligt att uppleva en hämndscen genom en tidigare historia av smärta och motstånd.
Tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska samarbetspartner.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
