Riz Ortolani bidrar med attack och rörelse i Tarantinos musikval. Varifrån musiken kommer är lika viktigt som dess omedelbara kraft.
Ett stycke italiensk western med egen identitet
I giorni dell’ira, på spanska känd som Los días de la ira, är en film av Tonino Valerii som hade premiär 1967, med musik av Riz Ortolani. Temat återanvänds i Tarantinos universum, särskilt i Kill Bill och Django Unchained. Det är inte en komposition av Ennio Morricone, även om båda tonsättarna förekommer i den italienska westernmusikens repertoar.
Det är viktigt att ange rätt namn, eftersom Ortolani hade en mycket omfattande karriär och inte kan reduceras till en imitation av en annan tonsättare. Hans musik förekom i många olika genrer, från drama till exploateringsfilm. Tarantino väljer ut en del av den katalogen; att lånet senare blev populärt gör inte det urvalet till en fullständig beskrivning av Ortolanis verk.
Temat från Los días de la ira har en direkt energi. Accenterna och melodins uttrycksfullhet skapar en känsla av beslutsamhet som snabbt går att känna igen. Den egenskapen är användbar när en film behöver förstärka en gest utan att stanna upp och bygga en lång musikalisk utveckling. Inträdet kan nästan fungera som en kraftförklaring.
Inspelningen bevarar dessutom sin tids klangbild. Intresset ligger inte enbart i tonerna som skulle kunna spelas igen, utan också i ljudet av en äldre tolkning och produktion. När Tarantino tar in den förmedlar han ett materiellt minne av den italienska filmen. Det förflutna hörs i den nya scenen, även om tittaren inte omedelbart känner igen originaltiteln.
En kort accent i Kill Bill och en impuls i Django
I Kill Bill ingår Ortolanis musik i ett urval som snabbt kan växla uttryck. Ett stycke behöver inte ackompanjera en hel strid för att vara betydelsefullt. Ett kort fragment kan förstärka ett inträde, en reaktion eller en rörelse och försvinna innan tittaren uppfattar det som en stadig bakgrund.
Detta fragmentariska bruk är särskilt viktigt när man jämför filmen med en skiva. Att lyssna på hela temat gör det möjligt att uppskatta dess utveckling, men återskapar inte nödvändigtvis upplevelsen av klippningen. Tarantino kan använda bara en del av dess energi och göra den till en accent. Styckets identitet består, medan dess längd och förhållande till handlingen förändras.
I Django Unchained ackompanjerar I giorni dell’ira huvudpersonens träning och fysiska självhävdelse. Kopplingen till westernfilmen blir tydligare, men musiken omvandlas fortfarande. Den tillhör inte längre Valeriis berättelse eller dess rollfigurer; den bidrar till att gestalta Django som någon som kan handla effektivt efter att ha behandlats som egendom.
Musikens driv gör att träningen inte uppfattas som en neutral följd av övningar. Upprepningen av handlingar får en riktning och en självsäkerhet. Temat kan förena bild- och scenbyten under en och samma känsla av framsteg, utan att varje steg behöver förklaras med dialog. Den äldre repertoarens energi ställs i tjänst hos en ny identitet.
Återanvändningen och dess begränsningar
Jämförelsen gör det möjligt att höra två olika slags klippning. Vid ett kort användande fungerar temat som en energikick som förändrar ett ögonblick. I ett träningsmontage skapar det kontinuitet mellan flera handlingar och gör det lättare att uppfatta en utveckling. Skillnaden handlar inte om att ett stycke passar bättre eller sämre i den ena filmen, utan om hur mycket tid det får och vilket förhållande det skapar till rollfigurens rörelser.
Tarantinos rykte för våld kan leda till att varje musiklån beskrivs som musik till en massaker. När det gäller Ortolani är det klokt att uppmärksamma scenen och fragmentets faktiska längd. Att lära sig, förbereda sig, utmana eller sätta punkt för en gest är olika funktioner. Musikens intensitet bevisar inte i sig att bilden föreställer en massaker.
Kopplingen till exploateringsfilmens kultur innebär inte heller att man kan tillskriva Tarantino vilket känt tema som helst av tonsättaren. Ortolani skrev musik som har återanvänts av andra regissörer, och dessa användningar måste hållas isär. En tematiskt sammanställd samling eller en lista över likheter utgör inget filmkrediteringsunderlag. Varje attribuering måste knytas till ett specifikt stycke och en specifik film.
Det är också viktigt att skilja mellan urval och beställningsverk. Att I giorni dell’ira används innebär inte att Ortolani komponerade ett originalpartitur till Kill Bill eller Django. Skapandet hade redan ägt rum; Tarantino bidrar genom att välja ett nytt sammanhang. Genom att erkänna båda momenten kan man uppskatta tonsättaren utan att tillskriva honom berättarbeslut som fattades flera decennier senare.
Den mest givande kopplingen uppstår när man lyssnar efter vad stycket behåller och vad klippningen förändrar. Kvar finns en beslutsam energi med rötter i den italienska westernfilmen; kropp, gest och berättelse förändras och tar emot den impulsen. Ortolani bidrar med något mer precist än en retroatmosfär: en musikalisk form som kan göra ögonblicket då en rollfigur slutar vänta och börjar handla övertygande.
Gå tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska medarbetare.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
