Third Man Records och The Hateful Eight: vad Jack Whites skivbolag gjorde

Jack Whites koppling till The Hateful Eight går via skivutgivningen och en låt, inte genom att han ersatte Morricone som kompositör.

En amerikansk utgåva inom en större lansering

I december 2015 tillkännagav Third Man Records sin vinylutgåva av soundtracket till The Hateful Eight. Skivbolaget med koppling till Jack White stod för den amerikanska utgåvan, medan den bredare lanseringen var knuten till Decca. Samarbetet ska förstås som en skivutgivning: att ge ut och presentera ett album är inte detsamma som att komponera musiken till filmen.

I sitt tillkännagivande beskrev Third Man en standardutgåva med två 180-gramsskivor, ett vändbart utvikskonvolut med mjuk finish, affischer och ett häfte med bilder. Dessa detaljer hör till den fysiska utgåvan. De kan fördjupa lyssnarens relation till filmen, men visar inte att musiken har mixats annorlunda eller att White medverkade i arbetet med filmmusiken.

Originalmusiken är komponerad av Ennio Morricone i samarbete med Tarantino. Utgåvan samlar det arbetet i ett soundtrack som också innehåller annat material. Genom att skilja på kompositör, skivbolag och regissör undviker man att den kommersiella kopplingen till en välkänd musiker leder till felaktiga uppgifter om upphovspersonen.

Den begränsade boxen och filmen som samlarobjekt

Skivbolaget presenterade senare en begränsad utgåva uppbyggd som en samling sjutumsskivor. I tillkännagivandet beskrevs röd vinyl med svarta ådror, åtta omslag med rollfigurer, en metallbrosch formad som en snara och en reproduktion av Lincolns brev. Den här utformningen skiljer sig från den vanliga dubbel-LP-utgåvan. Att bara kalla den en lyxutgåva kan dölja att det rör sig om olika format och konfigurationer.

Materialvalet gör berättelsens motiv till samlarföremål. Brevet har till exempel en dramatisk funktion i filmen, men får en annan när det återges som ett inlägg. Köparen kan betrakta det som ett föremål utan att det för den skull är ett originalföremål som användes under inspelningen. En tryckt reproduktion och en originalrekvisita är inte samma sak.

Sjumastumsformatet delar också upp lyssningen i fysiska avsnitt. Att vända på skivan och byta skiva innebär avbrott som inte nödvändigtvis motsvarar filmens flöde. Den upplevelsen hör till albumet som ett fristående objekt. Den ska inte beskrivas som en exakt återgivning av ljudets kontinuitet i filmens klippning.

Jack White, The White Stripes och rätt upphovsperson

Soundtracket innehåller The White Stripes-låten Apple Blossom, vilket ger en direkt musikalisk koppling till White. Men att en tidigare utgiven låt finns med gör honom inte till kompositör av originalmusiken. Det handlar om två olika kopplingar: skivbolaget ger ut en utgåva, och en inspelning med hans band ingår i urvalet.

Sambandet ligger i linje med det gemensamma intresset för skivan som fysiskt medium. Filmen The Hateful Eight marknadsfördes starkt kring biografupplevelsen, medan musikurvan lyfte fram omslag, papper och vinyl. Denna samhörighet går att analysera utan att hävda att något av formaten i sig garanterar högre konstnärlig kvalitet.

Tillkännagivandena från 2015 och 2016 dokumenterar de här utgåvornas egenskaper, inte att de alltid finns tillgängliga eller vad de kostar i dag. Deras värde för samarbetets historia ligger i att visa vad Third Man gav ut och hur skivbolaget presenterade det. Whites bidrag blir tydligare om man håller fast vid dessa avgränsningar: en påtaglig insats i utgivningen och en låt på ett album vars originalmusik komponerades av Morricone.

Tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska samarbeten.

Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino