Elmer Bernstein tar plats i Tarantinos filmvärld genom redan existerande verk, med funktioner som sträcker sig från minnet av en stjärna till drivkraften i en operation.
Den stora flykten som minnet av en möjlig karriär
Elmer Bernstein komponerade musiken till The Great Escape (Den stora flykten), regisserad av John Sturges och premiärvisad 1963. Kopplingen till Tarantino blir tydlig i Once Upon a Time... in Hollywood, när Rick Dalton minns möjligheten att ha medverkat i filmen. Klippningen föreställer honom i den värld som förknippas med Steve McQueen och använder musik av Bernstein, med titeln Cooler.
Namnet Cooler syftar på isoleringscellen som förknippas med McQueens rollfigur. Den referensen sammanfattar en identitet i Den stora flykten: det handlar inte bara om en abstrakt skildring av soldater som försöker fly. Ricks minne kretsar kring en mycket specifik roll, med en särskild attityd och ett särskilt sätt att ta plats på filmduken. Musiken hjälper fantasin att behålla formen av en igenkännbar insats av någon annan, även när klippningen sätter ett annat ansikte i dess ställe.
Funktionen består inte bara i att lägga till en berömd marsch till en räddningsscen. Musiken blir en del av en yrkesmässig fantasi: den hjälper publiken att känna igen filmen som Rick tycker att han kunde ha varit med i. Citatet för samman bild, roll och prestige. Under några ögonblick närmar sig en fiktiv karriär en verklig filmhistoria.
Utdraget visar skillnaden mellan att ha haft en möjlighet och att faktiskt ha fått den rollen. Rick kan berätta hur nära han var projektet, men den filmhistoria publiken känner till förknippas fortfarande med McQueen. Musiken förstärker igenkänningen. Dess välbekanthet gör avståndet mellan skådespelaren vi ser och stjärnan vars position han föreställer sig påtagligt.
Bernstein komponerade inte musiken för Ricks besvikelse. Den kommer från ett tidigare verk och får en ny funktion när den ackompanjerar kontrafaktumet. Citatet låter en privat känsla höras genom ett gemensamt kulturarv: en film som många känner till blir måttstocken för en möjlighet som en rollfigur aldrig fick förverkliga.
Zulu Dawn och energin i en militär operation
Inglourious Basterds använder också Zulus, hämtad från Zulu Dawn, en film från 1979 med musik av Elmer Bernstein. Musiken ingår i förberedelserna inför upplösningen på biografen. Dess ursprung ska skiljas från Zulu, långfilmen från 1964 med musik av John Barry. Likheten mellan titlarna betyder inte att filmerna eller kompositörerna kan blandas ihop.
I det nya sammanhanget bidrar stycket till att strukturera framryckningen mot en samordnad handling. Publiken vet att flera rollfigurer rör sig mot mål som hänger samman, även om de inte alla har samma information. Musiken kan samla deras förflyttningar under ett gemensamt tryck utan att varje samband mellan dem behöver förklaras med ord.
Det militära ursprunget skapar en energimässig släktskap, men inte någon historisk likvärdighet. Tarantino gör ingen bokstavlig jämförelse mellan konflikterna som filmerna skildrar. Han återanvänder en ljudstruktur som kan ackompanjera förberedelser, rörelse och hot. Utdraget bär med sig sitt förflutna samtidigt som klippningen omdefinierar vad vi väntar oss ska hända.
Skillnaden jämfört med Den stora flykten är tydlig. I Once Upon a Time... in Hollywood är igenkänningen av den citerade filmen en central del av både skämtet och Ricks smärta. I Inglourious Basterds kan musiken fylla sin funktion även om publiken inte vet varifrån den kommer. Samma återanvändningsmetod skapar alltså två olika relationer till publikens minne.
Inflytande, upphov och samarbetets omfattning
Elmer Bernstein skrev musik för många olika genrer, och om man reducerar hans bidrag till allmän epik går den mångfalden förlorad. Den stora flykten innehåller musik som kan skapa lätthet, beslutsamhet och väntan, utöver sin berömda marschdrivkraft. Användningen av ett specifikt utdrag väljer ut en av dessa möjligheter, inte hela partiturets karaktär.
Hans musik i Tarantinos filmer är redan existerande musik. Det bör inte beskrivas som ett originellt samarbete där de båda tillsammans utformade nya sekvenser. En korrekt angivelse av upphovet erkänner Bernsteins arbete och gör det möjligt att beskriva regissörens senare insats: att lyssna, välja, klippa och placera en inspelning i ett nytt förhållande till bilderna.
Han bör inte heller förväxlas med Charles Bernstein, som skrev musiken till White Lightning och The Entity. Båda namnen förekommer i den musik Tarantino har använt, men de tillhör olika karriärer. En fullständig attribuering hindrar en lista över filmmusik från att göra en namnlikhet till en påstådd stilistisk kontinuitet.
Exemplen visar hur inflytande kan vara en konkret praktik. Tarantino behöver inte imitera ett partitur från grunden för att förhålla sig till det; han kan låta det komma in i sin film och ändra dess funktion. Bernstein bidrar då med två former av minne: minnet av en stjärna och en roll som Rick längtar efter, och minnet av en militär energi som driver andra rollfigurer mot deras handling. Det musikaliska förflutna förblir igenkännbart, medan klippningens nu avgör vad det betyder att höra det igen.
Tillbaka till guiden till Tarantinos musikaliska samarbetspartner.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
