Ancora qui: Morricone och Elisa inför Broomhildas ankomst

Ancora qui är en originallåt av Ennio Morricone, framförd av Elisa. I Candyland knyter den samman förberedelserna i huset med presentationen av Broomhilda för Schultz, innan räddningen kan fullbordas.

En ny låt bland återupptäckta musikstycken

Soundtracket till Django Unchained kombinerar äldre musikstycken med låtar som skapats för filmen. Ancora qui hör till den senare kategorin: Ennio Morricones musik och Elisas röst utgör ett nytt samarbete i en långfilm som också använder äldre kompositioner av den italienske musikern. Att skilja mellan dessa ursprung gör att man inte beskriver allt vi hör som ett partitur skrivet från början till slut för Tarantino.

Närvaron av Ennio Morricone knyter an till westernfilmens historia, men den här låten fungerar inte bara som en signal om sorg eller en ridtur. Dess vokala karaktär och långsamma utveckling låter oss uppmärksamma ett stråk av skörhet och väntan. Filmen ger den en annan funktion än de övriga musikval som tydligare förknippas med förflyttning, hot eller fysiskt våld.

Elisas framförande tar plats i ett intimt rum i en film präglad av röster som förhandlar och styr. I Candyland handlar mycket av det rollfigurerna säger om egenintressen, spelade roller eller hierarkier. Låten tillför ett uttryck som tittaren kan ta in utan att förväxla det med gästernas beräknande ord. Det är inte ett hemligt samtal med Broomhilda eller en bekännelse från henne, utan ett känslomässigt lager i berättelsen.

Man bör inte heller beskriva låtens inslag som ett allmänt ackompanjemang till alla minnen av fångenskapen. Den konkreta placeringen spelar roll: den hörs under förberedelserna vid bordet och när Broomhilda presenteras för Schultz. Herrgårdens hemlika miljö erbjuder en ordnad yta som står i kontrast till kvinnans situation och till planen som besökarna försöker genomföra utan att avslöja sina verkliga avsikter.

Huset förbereds medan räddningen fortfarande är oviss

Förberedelserna i Candyland visar att huset fungerar genom en organisering av arbete och tjänstefolk. Bordet, rummen och de boendes förflyttningar ingår i en social maskin som får dominansen att framstå som vardaglig normalitet. Låten upphäver inte det sammanhanget. Dess mjukhet kan göra avståndet mellan platsens välordnade yta och våldet som upprätthåller den mer påtagligt.

Broomhildas ankomst Broomhilda inför Schultz har en betydelse som värden inte helt kan förstå. För dem som känner till planen öppnar mötet en möjlighet till kommunikation och igenkänning. För huset kan det framstå som ett möte som styrs enligt dess regler. Scenen får sin spänning av denna kunskapsskillnad: samma förflyttning genom ett hemlikt rum har oförenliga betydelser beroende på vem som betraktar den.

Musiken följer övergången utan att göra den till en fullbordad befrielse. Broomhilda är fortfarande kvar i Candyland och under sina ägares makt. Tittaren kan känna lättnad över att kontakten är nära, men har ingen anledning att betrakta faran som över. Ancora qui bär upp en svävande känsla, mellan den skada som redan har skett och en utväg som fortfarande hänger på en osäker förhandling.

Kontrasten mot de tidigare våldsscenerna förändrar också hur musiken uppfattas. Efter att ha bevittnat omgivningens brutalitet får en scen med förberedelser och ett möte en tyngd som den inte skulle ha i ett neutralt hem. Lugna gester kan dölja tvång, och artiga samtal kan vara en del av en räddningsplan. Låten bidrar till att hålla denna dubbla tolkning öppen, även om den inte i sig förklarar planens mekanismer.

En känslomässig närhet som inte ersätter handlingen

Den italienska titeln får en att tänka på beständighet och återkomst, men det finns ingen anledning att göra varje sjungen rad till en exakt motsvarighet i handlingen. Musikupplevelsen kan kopplas till bandets uthållighet mellan Django och Broomhilda utan att fungera som en bokstavlig kommentar till deras tankar. Det avståndet låter låten behålla sitt eget uttryck och samtidigt passa in i den dramatiska situationen.

Det italienska språket skapar ytterligare ett avstånd till den engelska som dominerar i huset. I en sekvens där Schultz använder tyska för att kommunicera på ett särskilt sätt med Broomhilda breddar soundtracket de röster och språk som genomsyrar scenen. Utan belägg bör man inte tillskriva denna tillfällighet en uttalad avsikt, men man kan se hur filmen skapar intimitet genom kommunikationsformer som inte hör till Candies vanliga språkbruk.

Den vokala ömsintheten fördelar också uppmärksamheten på nytt efter en lång sträcka som dominerats av männens strategier. Broomhilda framstår som den person vars öde ger resan mening, även om hon fortfarande har få möjligheter att själv fatta beslut offentligt. Musiken kan föra tittaren närmare hennes närvaro utan att lösa denna begränsning i berättelsen. Att lyssna till känslor som omger henne är inte detsamma som att automatiskt ge henne kontroll över händelseförloppet.

Ancora qui förknippas därmed med en tröskel: huset står redo att ta emot gäster, Schultz är nära kvinnan han söker och planen tycks gå framåt, men hotet finns kvar i varje villkor som Candyland ställer upp. Låtens bidrag består inte i att förebåda en seger. Den ger utrymme åt en mänsklig möjlighet på en plats som gör människor till egendom och håller den möjligheten hörbar innan samtalet åter börjar ställa sina krav.

Mer sammanhang finns i guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern