Morricone i The Hateful Eight: ett partitur präglat av misstänksamhet och en Oscar

Ennio Morricones partitur ger The Hateful Eight ett ihållande hot som närmar sig skräck. Musiken samsas med sånger och äldre musik, så helheten kan inte reduceras till en enda originalinspelning.

Ett originellt samarbete med ett eget uttryck

Ennio Morricone komponerade originalmusiken till The Hateful Eight och vann en Oscar för bästa originalmusik vid ceremonin 2016. Det var hans första tävlingspris från akademin; han hade redan fått en heders-Oscar 2007. Den här distinktionen gör att utmärkelsen inte framställs som institutionens första erkännande av hans karriär. Priset 2016 gällde en film och ett specifikt verk, efter en karriär som redan hade fått ett brett erkännande.

Samarbetet fördjupade en relation där Tarantino hade använt många av Morricones tidigare kompositioner. Morricone hade också bidragit med nyskriven musik till Django Unchained. Därför är det mer korrekt att tala om ett omfattande originalpartitur för regissören än att påstå att han aldrig tidigare hade skrivit ett enda stycke till någon av hans filmer. Utvecklingen av relationen mellan Morricone och Tarantino gör det möjligt att sätta dessa föregångare i sitt sammanhang utan att blanda ihop katalogval med ett nytt beställningsverk.

I marknadsföringen betonades Morricones återkomst till westernfilmen efter flera decennier. Några siffror som spreds var inexakta och utelämnade verk som kom efter hans mest berömda filmer med Sergio Leone. The Hateful Eights betydelse beror inte på om tidsintervallet var trettiofem eller fyrtio år. Kompositören själv betonade att han ville skapa något annorlunda än vad hans rykte inom genren kunde få folk att förvänta sig.

I intervjuer 2015 beskrev han stor kompositionsfrihet utifrån manuset och ett samtal med Tarantino. Musiken var inte tänkt som en imitation av de teman som publiken redan förknippade med dueller och ridturer. Dess mörka klang, upprepningar och utdragna spänningar passar en berättelse där faran består i att vänta tillsammans med människor som kan ljuga. Hotet måste dröja kvar innan det blir till en synlig handling.

Orkesterns tyngd och väntans längd

L'Ultima Diligenza di Red Rock samlar en del av det särpräglade uttrycket. Användningen av mörka träblåsinstrument och den växande ljudbilden skapar en oroande marsch, mindre förknippad med heroisk framfart än med en rörelse som är svår att undkomma. Diligensen färdas genom landskapet, men musiken kan antyda att varje förflyttning för personerna närmare en situation utan utväg. Den tolkningen kommer ur samspelet mellan rytm, bild och förväntan.

Styckena som samlats under titeln Neve ger atmosfären ytterligare en dimension. Snön fungerar inte bara som vinterdekoration: den skiljer resenärerna från omvärlden och begränsar deras möjligheter. Musiken kan förlänga den pressen även när bilden fokuserar på ett samtal inomhus. Den behöver inte bokstavligen gestalta varje vindby. Dess uppgift är att ge känslomässig kontinuitet åt en fara som dialogen ibland försöker dölja med humor eller artighet.

Ouvertyren får en särskild plats i Roadshow-versionerna av filmen. Att höra musik innan bildhandlingen börjar skapar en annan tidsupplevelse än att direkt kastas in i en scen. Publiken får ett löfte om oro och måste vänta på att den ska ta gestalt. Orkestrala ouvertyrer gör därmed presentationen till en del av den narrativa upplevelsen, även om de ännu inte avslöjar vilken person som går att lita på.

Huvudinspelningen gjordes med Tjeckiska nationalorkestern i Prag. Den orkestern ska inte förväxlas med andra ensembler med liknande namn eller med alla senare inspelningar för marknadsföringsändamål. Inspelningen av soundtracket har sin egen historia. För att analysera filmen räcker det att konstatera att orkestersatsen och framförandet skapar ett material som sedan väljs ut och placeras i klippningen.

Nyskriven musik, äldre material och sånger

Filmen innehåller också Morricone-kompositioner förknippade med The Thing. Deras närvaro knyter samman westernfilmen med en skräckrepertoar, men det betyder inte att hela det nya partituret består av material som ratades 1982. Helheten samlar material från olika tidpunkter. Den upplevda enheten i filmen beror på hur materialet används, på övergångarna och på dess förhållande till ljudet och scenernas längd.

Sångerna öppnar för andra uttryck. Apple Blossom av The White Stripes, tillför en röst och en klangvärld som är främmande för den tid då handlingen utspelar sig. Den traditionella sången Jim Jones at Botany Bay, som Daisy framför i sybehörsbutiken, ingår däremot i ett framträdande som de andra personerna kan höra. Båda är musik som förekommer i filmen, men deras relation till berättelsens värld skiljer sig åt: den ena ackompanjerar utifrån, medan den andra blir en handling utförd av en person i filmen.

Även Now You're All Alone av David Hess förekommer; den är varken komponerad av Morricone eller musiken till den avslutande brevuppläsningen. Den scenen förknippas med La Lettera di Lincoln, medan Roy Orbison medverkar i eftertexterna med There Won't Be Many Coming Home. Det är viktigt att identifiera styckena korrekt, eftersom de tillför olika historiska röster och effekter. Det kommersiella albumet innehåller kompositioner, sånger och dialogfragment, och dess ordningsföljd ersätter inte en exakt översikt över filmen.

Oscarn uppmärksammar originalpartituret i denna mångfacetterade helhet. Styrkan i Morricones verk ligger i att det skapar en identitet präglad av väntan, misstänksamhet och hot, samtidigt som det samsas med regissörens musikval. Resultatet ber oss inte bara beundra en återkomst till westernfilmen. Det låter oss höra hur en kompositör med starka band till en tradition kan skriva för ett slutet rum, människor som studerar varandras ansikten och ett landskap som inte längre erbjuder någon utväg.

Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön