Orkestern som medverkade vid inspelningen var Czech National Symphony Orchestra. Att identifiera orkestern korrekt och skilja Pragsessionerna från presentationen på Abbey Road klargör historien bakom soundtracket.
Orkestern har ett exakt namn
Musiken till The Hateful Eight spelades in i Prag med Czech National Symphony Orchestra, Tjeckiens nationella symfoniorkester. Att bara kalla den Prags symfoniorkester kan leda till förväxling med andra orkestrar i staden. I en inspelningskrönika är namnet på den medverkande orkestern en grundläggande uppgift, inte en utbytbar detalj.
Radio Pragues rapportering från tiden placerar sessionerna i juli 2015 och nämner Ennio Morricones medverkan och att Quentin Tarantino väntades närvara. Även orkesterns egen webbplats har samarbetet bland sina referenser. Dessa uppgifter hjälper till att sätta arbetet i sitt sammanhang utan att hitta på en detaljerad redogörelse för dagar, tider, tagningar och samtal som inte finns dokumenterade.
Morricone hade arbetat med orkestern tidigare. Den tidigare relationen gör det lättare att förstå valet som en fortsättning på ett professionellt samarbete, men säger inget om de privata skälen bakom varje beslut. En orkester som var van vid hans sätt att dirigera kunde ta sig an ett krävande musikaliskt språk inom en given produktionsplan. Vana att arbeta tillsammans är en mer användbar uppgift än att föreställa sig ett improviserat möte mellan främlingar.
Att komponera, dirigera och bestämma klippningen är olika saker
När kompositören står framför musikerna förenas skrivandet och framförandet, men det innebär inte att de övriga stegen i arbetet med ett soundtrack försvinner. Partituret måste bli en inspelad framföring; därefter ingår materialet i en film där det samspelar med dialog och ljudeffekter. Musiken på albumet och den musik som hörs i varje scen är inte automatiskt samma lyssningsupplevelse.
Tarantino medverkar som filmens regissör, inte som arrangör. Hans närvaro i processen gör det rimligt att tala om ett direkt samarbete, men den berättigar inte till att tillskriva honom specifika tekniska instruktioner som ingen källa har dokumenterat. På samma sätt innebär det inte att Morricone ensam bestämde varje punkt där musiken börjar eller slutar i den färdiga klippningen, bara för att han dirigerade inspelningen.
Partituret till The Hateful Eight kombinerar en ny musikalisk identitet med äldre material som används i filmen. Därför ska inte all musik som tillskrivs Morricone kopplas till sessionerna i Prag. Styckena från The Thing har sin egen tidigare historia. En korrekt krönika måste skilja mellan den nya inspelningen, urvalet ur katalogen och eventuella senare konsertframföranden.
Resultatet kan inte heller beskrivas som en automatisk imitation av Sergio Leones westernfilmer. Morricone förklarade att han inte ville upprepa det musikaliska språket i den här filmen. Samarbetet resulterade i ett annorlunda verk, präglat av misstänksamhet och relationer som är instängda i ett begränsat utrymme. Det hjälper oss att förstå varför musiken inte bara bjuder på storslagna äventyrsgester över ett snötäckt landskap.
Rapporteringen från tiden nämner också att orkestern skulle få inspelningen att gå ihop med redan inbokade konserter. Det placerar arbetet i en verklig professionell verksamhet där olika åtaganden överlappar i kalendern. Det finns ingen anledning att göra detta till en berättelse om kris eller improvisation: det visar att sessionen var en del av ett organiserat samarbete.
Prag och Abbey Road var inte samma inspelningstillfälle
I december 2015 hölls en presentation och inspelning i Abbey Road, där Morricone dirigerade samma orkester inför Tarantino och medlemmar ur ensemblen. Orkesterns dokumentation identifierar mötet och kopplingen till en vinylinspelning. Den scenen från London ska inte flyttas tillbaka till juli eller beskrivas som platsen där hela soundtracket spelades in.
Skillnaden är särskilt viktig eftersom reklambilder kan få större spridning än dokumentationen av det inledande arbetet. En video där en regissör betraktar musikerna är en tilltalande scen som är lätt att minnas. Utan sammanhang kan den tränga undan minnet av de tidigare sessionerna. Genom att hålla isär datum och platser undviker man att skapa en krönika där verkliga händelser hamnar i fel ordning.
Deccas album, som gavs ut i december 2015, utgör ytterligare ett steg. Albumets låtar och versioner skapar en lyssningsupplevelse som innehåller både musik och dialogfragment. Utgåvan avslöjar inte hur många tagningar som spelades in eller vad från en session som inte kom med. Den visar det utvalda och publicerade resultatet, inte hela arbetsprocessen.
Den tillgängliga informationen ger inte heller stöd för en inventering av mikrofoner, en exakt förteckning över vilka som deltog varje dag eller en beskrivning av ljudmixens inställningar. Att lägga till sådana detaljer utifrån analogier med andra inspelningar skulle ge en falsk känsla av insyn i studion. Krönikan kan vara konkret utan att gå in på odokumenterad ljudteknik: den anger deltagarna, platsen, tidsperioden och sambandet mellan de olika stegen.
Prag är platsen där den skrivna musiken får en tolkning avsedd för filmen. Abbey Road för samarbetet vidare inför publik, och albumet gör musiken tillgänglig även utanför biografen. Genom att skilja mellan de tre nivåerna går det att uppskatta det arbete som Morricone och Tarantino har gjort, utan att blanda ihop skapandet, presentationen för marknadsföring och den slutliga form som publiken möter.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
