Den första bilden av Warren förknippar honom med en sadel och kropparna han transporterar för att få belöning. Sadeln bär spår av en rörlighet han har förlorat.
Ett reseföremål som nu används för att vänta
Warren dyker upp på vägen bredvid en sadel och liken efter männen han tänker överlämna. Sadeln ingår i en paradoxal bild: en man som förknippas med att färdas till häst har blivit stående och behöver hämtas av ett annat fordon. Föremålet har kvar sin vanliga funktion som tillhörighet, men just då kan det inte hjälpa honom att ta sig någonstans.
Manuset beskriver sadeln som en sits ovanpå kropparna. Arrangemanget förenar improviserad bekvämlighet med yrkesmässig brutalitet. Warren presenterar inte sina döda som reskamrater; de är en del av en last som han måste bevara för att få betalt. Sadeln skapar en fysisk åtskillnad mellan hans levande kropp och kropparna han transporterar, samtidigt som helheten ger en obehagligt praktisk bild av hans yrke.
Det är inte helt korrekt att kalla den hans enda bagage. Han har vapen, dokument och andra personliga tillhörigheter, utöver lasten som hans verksamhet bygger på. Ordet enda kan låta effektfullt, men det förenklar bilden av karaktären och motsäger förhandlingens centrala problem: han behöver inte bara transport för sig själv, utan också för det han har tjänat ihop genom sitt arbete.
För att återfå rörligheten måste han acceptera villkor
När diligensen anländer förvandlas väntan till en förhandling. Major Warren kan inte ta för givet att en främling låter en beväpnad man med lik kliva ombord. Scenen tvingar honom att förklara vem han är, vad han transporterar och varför han behöver hjälp. Sadeln följer med i övergången från en självständig framtoning till ett konkret beroende.
John Ruth bestämmer vem som får komma ombord och ställer upp säkerhetsregler. Warren har erfarenhet, rykte och förmåga att hota, men inget av det kan få bort kylan eller ersätta en ledig sittplats. Filmen visar därmed hur prisjägarens självständighet kan sättas ur spel av förhållandena längs vägen.
Att transportera lasten visar tydligt att överlevnad och att bevara den ekonomiska vinsten inte är precis samma sak. Om han lämnade kropparna skulle transportproblemet bli mindre, men då riskerade han också att arbetet han utfört skulle bli värdelöst. Warren måste förhandla om båda behoven. Sadeln ingår i denna samling av tillhörigheter och laster, utan att man behöver hitta på att han bokstavligen vägrar lämna den eller att det skulle finnas en obelagd replik om att placera den på taket.
Warrens inledande position påverkar också hur åskådaren lär känna honom. Innan vi får höra en fullständig förklaring möts vi av en bild som väcker både nyfikenhet och oro. Sadeln får helheten att verka avsiktlig: majoren ser inte ut att ha rasat ihop bredvid kropparna, utan snarare ha hittat ett sätt att vänta. Hans behärskning undanröjer inte behovet av hjälp, men gör det möjligt för honom att visa det utan att genast ge upp all sin auktoritet.
Föremålet rymmer ett löfte om framtida användning. En sadel som skilts från en häst kan fortfarande vara värdefull för någon som hoppas kunna återgå till sitt vanliga sätt att resa. Man behöver inte hitta på en känslomässig koppling för att förstå varför en vägfarare vill behålla sin utrustning. Värdet kan vara praktiskt och yrkesmässigt, även om bildutsnittet också ger sadeln en symbolisk betydelse.
Kontrasten mellan sadeln och de döda förändrar också innebörden av lasten. Vissa föremål kan sparas så att arbetet kan fortsätta; kropparna måste lämnas över för att avsluta ett tidigare arbete. Warren befinner sig mellan dessa båda tidsmässiga behov. Diligensen måste transportera både resultatet av det han redan har gjort och de medel han hoppas kunna fortsätta med, om han lyckas ta sig igenom snöstormen.
Hästens frånvaro förändrar westernsymboliken
Sadeln för tankarna till ryttaren, en central gestalt i genren, men här finns ingen häst som kan återge honom hans självständighet. Föremålet är skilt från det som gör det fullt användbart. Denna åtskillnad gör det möjligt att läsa scenen som ett avbrott i den traditionella bilden av mannen som kan rida iväg när han själv vill.
Diligensen erbjuder en annan sorts rörlighet: kollektiv, övervakad och påverkad av den som betalar för resan. Warren måste gå från att ha ett eget färdmedel till att dela utrymme med människor vars motiv han inte känner till fullt ut. Sadeln påminner om det första sättet att färdas, medan berättelsen för in honom i det andra.
Inget av detta bevisar någon särskild historia om hur föremålet tillverkades eller om det återanvändes från en annan film. Utan produktionsdokumentation bör analysen hålla sig till dess synliga funktion. Det är inte heller nödvändigt att tillskriva det ett visst sadelmakeri eller en exakt modell för att förklara varför det är betydelsefullt.
Sadeln framställer Warren som någon som kan vänta utan att sluta räkna ut sina möjligheter, men också som en man vars rörelsefrihet begränsas av landskapet. Hans kontrollerade framtoning bygger på att en annan resenär anländer och är villig att förhandla. Sadeln är ingen dekorativ relik från westernfilmen: den vittnar om en förlorad förmåga att ta sig fram och om behovet av att ingå i en relation som karaktären inte helt kan styra.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
