The Hateful Eight och efterkrigstiden: vad innebar rekonstruktionen i Wyoming?

Vintern i The Hateful Eight för samman män som fortfarande känner igen varandra genom uniformen och vilken sida de stod på. Deras Wyoming hör till efterkrigstiden, även om filmen inte entydigt anger året 1877.

Ett medvetet obestämt datum efter 1865

The Hateful Eight utspelar sig i Wyoming efter det amerikanska inbördeskriget. Berättelsens inledning talar om sex, åtta eller tolv år efter konflikten, en variation som gör det omöjligt att slå fast 1877 som det självklara året. Om man räknar krigets slutår 1865 blir det 1871, 1873 eller 1877. Dramatiskt sett är det viktiga att tiden som gått inte räcker till: åren har passerat, men personerna bär fortfarande på agg, militära erfarenheter och raskategorier som formade konflikten.

Rekonstruktionstiden brukar avgränsas till åren 1865–1877. Det var en process där de utbrytande sydstaterna återinförlivades och rättigheterna för dem som hade varit förslavade blev föremål för strid. Det trettonde, fjortonde och femtonde tillägget till konstitutionen avskaffade slaveriet, slog fast medborgerliga rättigheter och förbjöd att någon nekades rösträtt på grund av ras. Dessa konstitutionella förändringar mötte våldsamt motstånd och ledde inte omedelbart till jämlikhet. Filmen skildrar just avståndet mellan juridisk förändring och vardagligt beteende.

Wyoming var dock inte en av de forna konfedererade delstater som omfattades av den politiska omorganiseringen av Södern. Territoriet bildades 1868 och blev inte en delstat förrän 1890. Genom att låta veteraner från motsatta sidor mötas där kan filmen visa hur hatet spreds genom landet, snarare än att bokstavligen skildra en militär förvaltning under återuppbyggnaden av Södern. Minnies sybehörsbutik är en fiktiv koncentration av nationella konflikter i ett gränsområde.

Det är inte heller lämpligt att framställa territoriet som ett institutionellt tomrum. Där fanns en regering, domstolar och lokala myndigheter. Wyoming erkände kvinnlig rösträtt 1869, en särprägel som visar att territoriets politiska historia är mer komplex än klichén om en laglös gränstrakt. Framsteget samexisterade med utestängning och ojämlikhet. Det gör inte filmens miljö progressiv och gör inte heller våldet vi ser omöjligt: det hindrar oss från att förväxla geografisk isolering med total avsaknad av offentlig organisation.

Veteraner som fortsätter att utkämpa kriget i ett rum

Marquis Warren gestaltar den tydligaste motsägelsen. Hans bakgrund som unionssoldat ger honom inte samma acceptans som de vita männen som delar diligensen och skyddsrummet med honom. Han måste förhandla sig till tillträde, försvara sitt rykte och uthärda rasistiska angrepp. Uniformen kan intyga att han tjänat landet, men de som betraktar honom erkänner inte nödvändigtvis landet som en politisk gemenskap där Warren har samma rättigheter som de själva.

General Smithers behåller sin konfedererade grad och den prestige den ger honom bland dem som delar hans lojaliteter. Hans närvaro för in en konfliktminnesbild som inte har avväpnats moraliskt genom nederlaget. Chris Mannix definierar sig också genom ett familjearv knutet till sydstatsidan. När de diskuterar med Warren utbyter de inte bara personliga förolämpningar: de tvistar om vilket tidigare våld som kan beskrivas som ära, grymhet, militär plikt eller ett legitimt skäl till hämnd.

Samtalet om Smithers son visar riskerna med ett sådant minne. Warren använder en grym berättelse för att framkalla en bestämd reaktion, och filmen bekräftar inte oberoende alla detaljer. Om man läser den som ett transparent historiskt vittnesmål går dess funktion som verbalt vapen förlorad. Episoden visar hur en berättelse om det förflutna påverkar en situation i nuet, även när dess fullständiga sanningshalt ligger utom räckhåll för de andra personerna och åskådaren.

Brevet som tillskrivs Abraham Lincoln fungerar på ett annat sätt. För Warren öppnar det förmodade erkännandet från presidenten en liten zon av förtroende som hans egna ord inte räcker för att skapa. Att brevet är förfalskat gör inte den rasism som gör dokumentet användbart till något inbillat. Tvärtom blottlägger det ett samhälle där Warren måste tillägna sig en vit presidents auktoritet symboliskt för att få vissa samtalspartner att åtminstone tillfälligt lägga sina fördomar åt sidan.

Rättvisan finns, men att nå fram till den är en annan sak

John Ruth insisterar på att Daisy Domergue ska överlämnas levande så att hon kan ställas inför rätta och hängas. Hans envishet tydliggör skillnaden mellan rättsliga förfaranden och det omedelbara verkställandet som andra personer anser räcka. Belöningen, fångtransporten och bödelns roll hör till en igenkännbar ordning. Berättelsens problem är inte att ingen har uppfunnit lagen, utan vem som kan åberopa den, tillämpa den eller förfalska dess anspråk under resan.

Snöstormen förvärrar denna skörhet. När den blockerar kommunikation och rörelse blir de identiteter personerna uppger svåra att kontrollera. En man kan utge sig för att vara sheriff eller bödel utan att de andra genast kan få bekräftat att han verkligen har den myndighet han påstår sig företräda. Instängdheten återskapar inte ett permanent tillstånd i hela Wyoming: den skapar en nödsituation där institutionerna är långt borta och personerna under press måste avgöra vem de ska tro på.

Den avslutande närmandet mellan Warren och Mannix kan tolkas som en allians grundad i gemensamma intressen, men det vore överdrivet att kalla det en fullbordad historisk försoning. Båda befinner sig fortfarande i en brutal situation, och handlingen mot Daisy suddar inte ut hierarkierna som filmen har skildrat. Tarantinos efterkrigstid slutar inte med en nation som har läkt. De tillfälliga överlevarna lämnas i stället med uppgiften att hitta en väg till samförstånd bland resterna av ett våld som inte upphörde när den militära kapitulationen ägde rum.

Gå tillbaka till guiden till The Hateful Eight.

Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön