Före den första dialogen: Tarantinos orkestrala öppningar

Musik kan etablera ett hot innan vi vet vem som borde frukta det. Tarantinos orkestrala öppningar förbereder ett sätt att se, men det är viktigt att skilja en ouvertyr från vilket tema som helst som spelas i början.

Roadshow-ouvertyren har en egen funktion

Roadshow-versionen av The Hateful Eight innehåller en ouvertyr före huvudberättelsen. Det utrymmet ger musiken en annan sorts uppmärksamhet än den vanliga ackompanjemangsmusiken i en scen. Åskådaren följer ännu inte ett meningsutbyte mellan rollfigurer eller försöker lösa en konkret konflikt. I stället hörs ett löfte om en stämning som kommer att prägla inträdet i berättelsen.

Ennio Morricone skapar ett uttryck av hot och väntan för filmen. Upprepningarna och tyngden i de mörka klangfärgerna ger en känsla av återhållen rörelse framåt. Musiken förebådar inte ett storslaget äventyr bara för att filmen är en western. Den antyder att något närmar sig och att det vidsträckta landskapet inte garanterar frihet eller trygghet.

Den formella ouvertyren hör till ett visst visningsformat. Den ska inte förväxlas med det första musikstycket i vilken version som helst, och man bör inte utgå från att den har samma längd och placering i alla klippningar. Skillnaderna mellan roadshow-versionen och den vanliga versionen påverkar upplevelsen av filmens början. Genom att ange vilken version det gäller kan man förklara greppet utan att tillskriva alla åskådare samma upplevelse.

Att musiken är frikopplad från den synliga handlingen påverkar också lyssnandet. Utan dialog som kräver uppmärksamhet kan ett musikaliskt motiv bli mer framträdande och lättare fastna i minnet. När filmen börjar visa platser och människor har publiken redan fått en känslomässig inramning. Bilden träder in i en atmosfär som redan har etablerats.

Landskapet kan verka hotfullt innan det blir en fångenskap

De första utomhusscenerna i The Hateful Eight visar snö, avstånd och svårigheter att ta sig fram. Musiken bidrar till att det vidsträckta landskapet upplevs som isolerande. Landskapet fungerar inte bara som en demonstration av fotografisk skönhet. Det kan vara en omgivning som begränsar möjligheterna för dem som färdas genom den och driver dem mot ett skydd som inte heller kommer att kännas tryggt.

Musikens upprepningar skapar en känsla av envishet. Något fortsätter, trots att åskådaren ännu inte kan slå fast någon tydlig orsak. Greppet passar en berättelse som portionerar ut information och misstankar. Musiken skapar ett vaksamt tillstånd utan att avslöja vilken rollfigur som förtjänar förtroende eller vem som döljer något.

Övergången från utsidan till insidan upphäver inte hotet. Det vidsträckta synfältet förvandlas till påtvingad närhet, samtidigt som minnet av öppningen bevarar tyngden i det som omger stugan. Ouvertyren kan ses som en förberedelse för den kontinuiteten: faran är inte begränsad till en plats och försvinner inte när en dörr stängs.

Effekten beror inte heller på att åskådaren kan identifiera specifika instrument. Mönstret av pulser, upprepningar och intensitetsförändringar skapar en känsla av riktning. Det är försiktigare att beskriva den upplevelsen än att tillskriva ett instrument en exakt psykologisk avsikt utan att ha något uttalande från kompositören som stöd. Analysen kan undersöka hur resultatet fungerar utan att hitta på en förklaring till hur musiken skrevs.

Publiken kan börja ana fara utan att ännu ha ett ansikte att förknippa den med.

Andra orkestrala inledningar och hur de skiljer sig

Inglourious Basterds inleder förtexterna med The Green Leaves of Summer i Nick Peritos orkesterarrangemang. Det valet ger en mer melodisk och kontemplativ inledning än det ihärdiga hotet i The Hateful Eight. Filmens titel och ton kräver inte att den första musiken omedelbart förebådar våld. En öppning kan skapa distans och väcka minnen innan en spänningsscen.

Det är viktigt att skilja den förtexstmusiken från en fristående ouvertyr i visningsformatets bemärkelse. Båda ligger i början och förbereder mottagandet, men de är inte upplagda på samma sätt. I det ena fallet delar musiken uppmärksamheten med namn och titlar; i det andra får den ett eget, formellt avgränsat tidsutrymme. Skillnaden påverkar vad åskådaren gör medan hen lyssnar.

Musikens ursprung kan också variera. Tarantino kombinerar musik som skrivits för hans filmer med inspelningar ur repertoaren. Ett befintligt orkesterverk kan få en ny funktion när det infogas i en annan berättelse. Dess verkan beror inte på om det ursprungligen beskrev de rollfigurer som det nu ackompanjerar, utan på de relationer som klippningen skapar till musiken.

Öppningen skapar förväntningar som filmen kan bekräfta eller komplicera. En lugn melodi kan föregå ett hot i hemmet; ett mörkt musikaliskt motiv kan leda från en slätt till en interiör. Den friheten gör att man inte kan göra ouvertyrerna till en fast kod där varje klangfärg motsvarar ett visst slags öde. Intresset ligger i spänningen mellan det första intrycket och det vi senare får veta.

När man lyssnar på de minuterna som en del av berättandet kan man känna igen ett sätt att inleda innan något förklaras. Musiken formar tålamod, oro eller distans och förbereder publiken på en viss varaktighet. I The Hateful Eight gör den förberedelsen filmens början till en upplevelse av väntan: vi vet ännu inte vad som kommer att hända, men vi känner redan att det kommer att kosta något att hålla sig tillsammans i den världen.

Tillbaka till Tarantinos musik och soundtrack.

Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen