The Hateful Eight innehåller tre stycken med koppling till Morricones musik till The Thing. Återanvändningen för in skräck i westernfilmen, men den måste skiljas från det nya soundtracket och från kompositionernas utgivningshistoria.
Vilka tre stycken förekommer och varifrån kommer de?
Musikkrediteringarna till The Hateful Eight anger att Eternity, Bestiality och Despair är kompositioner av Ennio Morricone hämtade från The Thing, John Carpenters film från 1982. Uppgiften gör det möjligt att skilja det äldre materialet från musiken som skrevs till Tarantinos westernfilm. Det handlar varken om tre nya stycken som Carpenter komponerade för The Hateful Eight eller om ett helt soundtrack som flyttats från en film till en annan.
Uttrycket ”tidigare outgivna ratade stycken” är missvisande. En del av musiken som skapades till The Thing användes inte på samma sätt i filmens slutliga klippning, men gavs ut på skiva. En komposition kan saknas i en film och ändå ha funnits tillgänglig på ett album i många år. Om man blandar ihop dessa förhållanden kan man få intrycket att Tarantino upptäckte tre inspelningar som ingen någonsin hade hört, något som utgivningshistoriken inte stöder.
Man måste också skilja originalinspelningarna från senare nytolkningar. Det finns skivor som återskapar musik från The Thing och samlar Morricones bidrag med material av Carpenter och Alan Howarth. Att en utgåva uppger att den innehåller stycken som använts i The Hateful Eight betyder inte automatiskt att det är just den inspelningen som hörs i filmen. Kompositionens titel, dess upphovsperson och inspelningens ursprung hänger ihop, men är inte samma sak.
De tre styckena ingår inte i albumet med musiken till The Hateful Eight på samma sätt som de krediteras i filmen. Det kommersiella albumet väljer ut musik, sånger och dialog för en egen lyssningsupplevelse. Därför hittar den som söker alla ljud från långfilmen kanske inte allt genom att bara gå igenom spårlistan. Att ett stycke saknas på albumet motsäger inte att det finns med i filmens eftertexter.
Skräcken tar sig in i westernfilmen genom musiken
Kopplingen till John Carpenters filmer har en tydlig berättarmässig grund. The Thing och The Hateful Eight samlar en grupp människor som isoleras av en iskall miljö och tvingas leva tillsammans med ett hot vars identitet är oklar. Jämförelsen gör inte Domergues gäng till ett bokstavligt monster och innebär inte heller att berättelserna följer samma regler. Den pekar på en struktur präglad av misstänksamhet, vilket gör den musikaliska närheten relevant.
Eternity bidrar till stämningen av instängdhet och utsatthet för elementen; Bestiality förknippas med våldsamma utbrott, däribland effekten av det förgiftade kaffet; Despair förekommer i slutskedet av konfrontationen och förhandlingen. Dessa placeringar gör det möjligt att se hur styckena fyller olika funktioner, utan att låsa dem vid en enda, mekanisk känsla. Materialet vävs in i nya händelser och får en betydelse som beror på karaktärerna och Tarantinos klippning.
Återanvändningen behöver inte kännas igen medvetet för att ha effekt. En tittare som inte känner till The Thing kan uppleva oro, tyngd eller hot utan att identifiera ett citat. Den som känner till den äldre filmen får också med sig minnet av instängdhet och misstro. Det är en av möjligheterna med redan existerande musik: den fungerar som ljud i det nya verket och blir för en del av publiken en länk till en annan filmupplevelse.
Att Kurt Russell medverkar i båda långfilmerna förstärker sambandet för den som lägger märke till det, även om hans karaktärer inte motsvarar varandra. Musiken bevisar inte att filmerna utspelar sig i samma fiktiva värld. Den länkar samman olika verk genom en känsla av hot och isolering. Westernfilmen behåller sina konflikter kring ras, rättvisa, belöning och räddning; skräcken bidrar med ett sätt att få samvaron att framstå som alltmer osäker.
Så samspelar det äldre materialet med den nya filmmusiken
Den ursprungliga musiken av Morricone till The Hateful Eight ger filmen en egen identitet. Styckena från 1982 fogas in i helheten och ersätter den inte. Musiken kan hållas samman av djupa register, spända klanger och en vilja att låta väntan dröja. Denna samstämmighet betyder inte att allt komponerades med samma ursprungliga avsikt. Klippningen sammanför material som skapades för olika sammanhang och avgör var det passar.
Tidsskillnaden hjälper också till att förstå Tarantinos urvalsarbete. En befintlig komposition kommer inte in i scenen med en fastslagen betydelse. Den kan kortas ned, börja vid en annan handling och få en ny relation till dialogen. Den slutliga effekten hör till den nya placeringen. Morricones musikaliska upphov kvarstår, medan dess filmiska funktion omdefinieras i en annan film.
Historien om Morricone och Tarantino rymmer just denna förening av beundran för en äldre katalog och en önskan att få ny musik. The Hateful Eight överger inte helt urvalsmetoden som kännetecknar regissören. Den kombineras med ett mer omfattande samarbete med kompositören. Blandningen förklarar varför musiken kan låta sammanhängande och samtidigt ha skiftande ursprung som är värt att känna till när man studerar den.
Kopplingen till The Thing blir tydligare när den beskrivs på den här nivån: tre krediterade kompositioner, en samhörighet kring instängdhet och misstänksamhet samt en ny funktion i westernfilmen. Man behöver inte kalla redan utgivna stycken tidigare outgivna eller tillskriva Carpenter Morricones musik. Återanvändningen är intressant för vad den tillför den nya filmen, utöver igenkännandet för dem som minns varifrån musiken kommer.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
