Neve är inte namnet på all musik som ackompanjerar snön eller kaffet. Genom att identifiera när stycket förekommer kan man uppskatta hur samma komposition förändras när den går från landskapet till en historia berättad av Warren.
Vad Neve är och vilka versioner som finns på albumet
Neve, ett italienskt ord som betyder snö, är en komposition av Ennio Morricone som ingår i soundtracket till The Hateful Eight. Det officiella albumet skiljer mellan Neve, versione integrale och andra spår med beteckningarna Neve #2 och Neve #3. Dessa beteckningar identifierar versioner som getts ut på albumet; de är inte kapitelnummer i filmen och räcker inte i sig för att koppla varje version till en viss scen. Att lyssna på albumet och att identifiera ett musikstycke i filmens klippning är närbesläktade men olika uppgifter.
Stycket förknippas med bilder av landskapet och med scener där berättelsen tar form, bland annat ankomsten till sybehörsbutiken. Det ackompanjerar också visualiseringen av historien som Warren berättar om Smithers son. Att musiken rör sig mellan utomhusmiljön, väntan och en återberättad historia förklarar dess funktion bättre än en entydig definition som kafétemat. Titeln har en tydlig koppling till omgivningen, även om filmen kan använda musiken när snön får olika betydelser.
En vanlig sammanblandning bör rättas till: berättarens ingripande, där förgiftningen avslöjas, förknippas med Narratore Letterario, medan Bestiality, hämtat från The Thing, används i våldsscenen. Det är inte rätt att samla allt detta under namnet Neve. Den avslöjandet om vem som förgiftar kaffet förändrar vad publiken vet, men den funktionen i handlingen räcker inte för att identifiera en komposition. Namnet måste fastställas utifrån eftertexterna, katalogen och den musikaliska överensstämmelsen.
Albumversionerna innebär inte heller att man måste anta att var och en spelas i sin helhet i långfilmen. Klippningen kan använda ett utdrag, en upprepning eller en entré som inte sammanfaller med början på albumspåret. En spellista är användbar för att känna igen materialet, men återger inte nödvändigtvis filmupplevelsens längd eller ordning.
Från öppet landskap till ett gemensamt hot
I de snöiga scenerna hjälper musiken till att skilja landskapets vidsträckthet från varje känsla av frihet. Det finns utrymme omkring resenärerna, men det är svårt att ta sig fram. Snön försämrar sikten, gör förflyttningen långsam och begränsar möjligheten att stanna utan följder. Neve kan höras i relation till den motsägelsen: bilden erbjuder vidder, medan situationen kräver att man hittar skydd.
Kompositionen behöver inte bokstavligen efterlikna ljudet av en snöstorm. Det sköts av ljudmiljön. Musiken organiserar en annan nivå av upplevelsen och skapar kontinuitet och en känslomässig hållning till det vi ser. Närvaron gör att en följd av vita ytor får berättarmässig tyngd, redan innan vi vet vilka konflikter som kommer att utvecklas inne i huset.
När handlingen närmar sig sybehörsbutiken försvinner inte kopplingen till omvärlden. Byggnaden utlovar ett avbrott i resan, men är fortfarande utsatt för stormens tryck. Den musikaliska kontinuiteten kan bidra till att förflyttningen inte uppfattas som början på en helt fristående historia. Det som väntade utanför följer med rollfigurerna in i form av trötthet, brådska och beroende av skyddet.
Den tolkningen hör till analysen av iscensättningen. Den kräver inte att man hävdar att Morricone tilldelade varje instrument en rollfigur eller en ledtråd i mysteriet. Den Morricones musik till The Hateful Eight kan skapa bredare samband än ett signalsystem som ska lösa intrigen. Spänningen uppstår också genom att vi hör musik som inte ger någon entydig förklaring till det som verkar hota.
Snön i Warrens historia
När musiken förekommer under berättelsen om Smithers son förändras lyssningssammanhanget. Snön är inte längre bara den omgivning som resenärerna delar, utan blir skådeplats för en historia som används för att provocera generalen. Bilderna ger form åt det Warren berättar, men visualiseringen bekräftar inte automatiskt alla detaljer. Rollfiguren har ett omedelbart mål och styr berättelsen för att framkalla en reaktion.
Musiken bidrar till att göra historien stark på ett sinnligen påtagligt sätt. Publiken ser en plats och hör en berättelse som tycks bli verklig, även om berättarens trovärdighet fortfarande är problematisk. Skillnaden mellan intensitet och sanning är avgörande. Ett övertygande ackompanjemang gör inte ett påstående som tjänar ett syfte till historiska bevis i fiktionen.
Det professionella samarbetet mellan Ennio Morricone och Tarantino hjälper oss att sätta denna flexibilitet i sitt sammanhang. Filmen blandar nykomponerad musik med äldre material och låter klippningen avgöra musikens slutliga funktion. Neve ingår i den helheten utan att reduceras till en illustration av ett ord i titeln. Samma iskalla landskap kan upplevas som ett hinder, som väntan eller som skådeplats för en berättad förödmjukelse.
Att känna igen stycket hjälper oss alltså att höra skillnader i stället för att samla all oro under en enda etikett. Neve knyter samman delar av filmen genom en atmosfär; Narratore Letterario ackompanjerar ett särskilt berättarinslag; andra teman bryter in med våld. Exakta namn bevarar rikedomen i ett soundtrack vars verkan beror på dessa olika entréer och på vad var och en gör med bilderna.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
