John Ruth organiserar sitt arbete kring föremål som ska ge honom ett övertag: synliga vapen, handbojor och en kedja. Filmen sätter den tilliten på prov genom att introducera hot som inte bygger på en öppen duell.
Två synliga vapen och en auktoritet som vill hävda sig
John Ruth förknippas med en Remington 1858 Cattleman-karbin och en långpipig Colt Single Action Army-revolver, som vanligen identifieras som Cavalry-varianten. Det är olika föremål med skilda visuella funktioner. Karbinen tar plats, markerar avstånd och gör hans hotkapacitet tydlig. Revolvern hör till en mer kompakt utrustning som han kan bära med sig när han rör sig i huset. Identifieringen beskriver vapnen som visas på bild; den fastställer inte i sig åldern eller ursprunget för varje rekvisitavapen som användes under inspelningen.
Ruths silhuett formas av den utrustningen, hans rock och Daisys ständiga närvaro. Han kommer inte som en resenär som hoppas kunna smälta in obemärkt bland de andra. Han vill att alla ska förstå att han transporterar en belöning och är beredd att försvara den. Vapnen förstärker den framtoningen, men rollfiguren talar också, förhandlar och kräver besked. Hans auktoritet bygger på att omvandla ett materiellt övertag till lydnad på en plats han inte känner särskilt väl.
Den bristen på lokalkännedom spelar roll. Utomhus kan han kontrollera vem som närmar sig diligensen; i sybehörsbutiken möter han människor som redan är på plats, med skrymslen, bord och en befintlig ordning i lokalen. Hans föremål är desamma, men situationen har förändrats. Den vida bildkompositionen låter oss se hur makten, som verkade koncentrerad till nykomlingen, fördelas mellan flera kroppar och positioner.
Arbetssättet hos John Ruth, Bödeln bygger på att hålla sin fånge vid liv så att han kan överlämna henne till rättvisan. Det skiljer honom från dem som lämnar in lik mot en belöning. Det tvingar honom också till en fysisk relation och ständig bevakning under hela dagen. Vapnen är en del av yrket, men de löser inte i sig svårigheten att hålla någon i förvar under en lång tid.
Kedjan binder samman de båda rollfigurernas kroppar
Handbojorna och kedjan gör förhållandet mellan Ruth och Daisy till ett synligt villkor i bildrutan. Deras rörelser tillhör inte längre helt och hållet var och en: att resa sig, byta plats eller gå fram till ett bord påverkar den andra. Scenografin kan använda den här sammanlänkningen för att skapa obehag, våld eller humor utan att behöva förklara beroendet med ord. Åskådaren uppfattar begränsningen eftersom två kroppar tvingas förhandla om ett begränsat avstånd.
Kedjan gör det också omöjligt för Daisy att enkelt försvinna ur Ruths uppmärksamhet. Men närhet är inte detsamma som kunskap. Han kan ha henne inom räckhåll och ändå inte veta vad hon ser, vad hon vet eller vem hon känner igen. Filmen utnyttjar just den skillnaden mellan att kontrollera en kropp och att förstå en situation. Fångredskapet håller fången nära, men gör inte hennes tankar genomskinliga.
Tolkningen av Daisy Domergue utnyttjar det spelrummet. Blickar, tystnader, gester och små inpass kan förmedlas medan den fysiska begränsningen består. Kedjan hindrar henne inte från att delta i en kommunikation som Ruth inte tolkar rätt. Hans vaksamhet är inriktad på risken för en flykt eller ett uppenbart angrepp, medan scenen utvecklar andra former av samarbete.
Föremålet förblir dessutom obehagligt påtagligt efter Ruths död. Den boja som skulle säkra överlämningen fortsätter att binda Daisy vid en kropp som inte längre kan hålla henne i förvar. Behovet av att göra sig fri från den leder den logiken fram till en brutal bild. Det handlar inte om en ren befrielse: redskapet som hade strukturerat dominansen fortsätter att påverka handlingarna även när dess ägare har förlorat all auktoritet.
Att avväpna de närvarande garanterar inte en trygg tillflyktsort
Ruth försöker minska risken genom att ta ifrån männen i sybehörsbutiken deras vapen. Beslutet följer en begriplig logik: om han begränsar de synliga angreppsmedlen hoppas han kunna skydda både belöningen och sig själv. Problemet är att han har ofullständig information om rummet och dem som befinner sig där. Han vet inte vad som har gömts före hans ankomst eller vilka identiteter som är falska. Avväpningen skapar en större känsla av kontroll än den kontroll han faktiskt har uppnått.
När vapnen senare cirkulerar blir den skörheten synlig. Ett föremål förblir inte troget den som först förde in det i berättelsen. Det kan byta händer och tjäna en annan allians när maktbalansen rubbas. Rekvisitan gör det möjligt att följa de här maktförskjutningarna utan att reducera dem till en abstrakt kategorisering: det som tidigare definierade Ruth kan hamna hos en annan rollfigur som tillfälligt tar hans plats.
Det förgiftade kaffet visar en ännu mer grundläggande begränsning. Hotet kommer inte från en motståndare som står framför hans mynning. Det är en del av tillflyktsortens vardagliga rutiner, så den beväpnade vaksamheten räcker inte för att upptäcka det. Scenen visar inte att Ruth saknar erfarenhet, utan att hans erfarenhet riktar uppmärksamheten mot vissa faror och lämnar andra områden oskyddade.
Vapnen, handbojorna och kedjorna bildar därmed ett sammanhängande system för att karakterisera honom. Ruth litar på att hålla det som tillhör honom nära, ta ifrån möjliga motståndare deras resurser och tydligt visa att han är beredd att agera. Sybehörsbutiken gör var och en av dessa åtgärder till ett begränsat övertag. Rollfiguren behåller sina auktoritetssymboler tills berättelsen visar att det inte betyder att han förstår vem som kontrollerar platsen eller hur den personen förbereder sitt nästa drag.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
