John Carpenters inflytande på Tarantino har en uttrycklig utgångspunkt: The Thing. När han talade om The Hateful Eight erkände regissören en skuld som sträcker sig längre än till att ha Kurt Russell i rollistan eller använda musik av Ennio Morricone.
Ett inflytande som han själv har erkänt
I Jessica Hundleys intervju, publicerad av Time Out den 4 januari 2016, pekade Tarantino ut The Thing som den främsta förebilden för The Hateful Eight, framför alla westernfilmer. Han mindes också filmens betydelse för Reservoir Dogs. Uttalandet gör det möjligt att tala om ett dokumenterat berättarmässigt samband utan att reducera det till likheter i rollbesättning eller miljö.
The Thing, som hade premiär 1982, skildrar en isolerad grupp som ställs inför en organism som kan härma andra varelser. Den förmågan förändrar farans natur. Om hotet alltid hade samma utseende skulle det gå att organisera ett tydligt försvar; här kan en följeslagares yttre dölja just det som alla försöker skydda sig mot.
Misstron behöver inte vänta på en synlig förvandling. En frånvaro, ett dåligt förklarat beslut eller ett avbrutet test kan börja ses som ett bevis på skuld. Åskådaren delar svårigheten att skilja misstänkt beteende från helt vanligt nervöst beteende. I denna osäkerhet kan personerna skada varandra medan de tror att de handlar försiktigt.
Det här greppet hjälper oss att förstå den förebild Tarantino själv pekade ut. Instängdheten fungerar inte enbart som en fysisk begränsning; den förändrar hur information sprids och gör att varje samtal kan tolkas på två sätt. En fråga om något vardagligt kan samtidigt vara ett identitetstest eller ett försök att avslöja en lögn.
Det slutna rummet som ett problem för samvaron
I The Thing erbjuder interiörerna både skydd och fara. Det kan vara nödvändigt att dela upp sig för att agera, men då blir det också omöjligt att kontrollera vad som händer i ett annat rum. Om gruppen samlas kan personerna hålla uppsikt över varandra, men risken ökar samtidigt för att ett hot ska nå flera på en gång. Ingen gruppindelning eliminerar risken helt.
Carpenter skapar spänning ur denna rumsliga svårighet. Publiken lär sig att hålla ögonen på dörrar, avstånd och positioner. En beväpnad person kan inge trygghet för ett ögonblick och sedan bli rummets mest skrämmande person. Auktoriteten skiftar eftersom den bygger på information som ingen har stadig kontroll över.
Scenen med blodprovet sammanfattar hur detta fungerar. Testet verkar erbjuda en rationell väg ut ur misstänksamheten, men förberedelserna kräver att vissa hålls fast medan en annan får makt. Möjligheten att få veta sanningen undanröjer inte sårbarheten. Väntan blir intensiv eftersom varje resultat genast kan förändra alla relationer i rummet.
Hundarnas närvaro förflyttar problemet bortom en konflikt mellan män. Även det välbekanta och till synes beroende kan bära på ett hot. Filmen förändrar därmed den vanliga kopplingen mellan skydd, sällskap och trygghet och får oss att i efterhand omvärdera bilder som verkade höra till basens vardag.
Som kritisk jämförelse gör Attack mot polisstation 13 från 1976 det möjligt att se en annan form av instängdhet hos Carpenter. Där främjar det yttre trycket allianser mellan personer som normalt skulle stå på varsin sida. The Thing komplicerar det mönstret: inte heller insidan kan betraktas som säker. Jämförelsen beskriver filmerna och gör inte automatiskt den förstnämnda till en särskild Tarantino-rekommendation utan ett identifierat uttalande.
Att vänta på våldet och lyssna till tystnaden
Carpenters effektivitet bygger inte på att ett synligt hot måste finnas där varje sekund. En scen kan ägna hela sin speltid åt en uppgift, en blick eller att kontrollera om någon svarar. Tystnaden låter åskådaren uppmärksamma små ljud och rörelser. På så sätt förbereder filmen ett lyhört tillstånd som gör ett plötsligt utbrott mycket mer intensivt.
I samma intervju från 2016 beskrev Tarantino våldet i The Hateful Eight som en möjlighet som svävar över hela berättelsen. Kommentaren klargör vad en filmskapare kan lära sig av en skräckfilm utan att bokstavligen flytta över dess monster till en annan genre. Väntan kan byggas upp som en stämning som påverkar varje möte.
The Thing tillför ett särskilt problem: även en kraftdemonstration kan förvärra situationen. Att förstöra något misstänkt minskar ett omedelbart hot, men kan också förbruka resurser som gruppen behöver för att överleva. Slutet bevarar detta samband mellan försvar och förlust. Segern blir inte längre en enkel idé när det inte finns någon oskadd gemenskap att återvända till.
Den aspekten gör det möjligt att uppskatta Carpenter utan att begränsa honom till etiketten skräckfilmsmakare. Hans filmer presenterar begripliga regler och undersöker vad som händer när människor försöker tillämpa dem under press. Åskådaren kan följa det praktiska problemet och samtidigt känna hur den tillit som behövs för att lösa det bryts ned.
Sambandet med Tarantino har sin starkaste grund i denna misstankens struktur. Män som samlas, isolering och oförenliga versioner av en händelse skapar dramatiska situationer som kan ta sig över genregränser. Uttalandet från 2016 visar på beundran; genom att se The Thing kan man uppleva varför dess grepp fortfarande fungerar utanför skräckgenren.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
