Jean-Pierre Melville och Tarantino: förtroendet i Le Doulos

Le Doulos har en mycket särskild plats i Tarantinos filmintresse. År 1994 förklarade han för Gavin Smith varför han fascinerades av en film som kunde hålla honom känslomässigt engagerad även när han ännu inte förstod allt som pågick.

Uttalandet från 1994 och manuset på filmduken

I intervjun som publicerades i Film Comments juli–augusti-nummer 1994 pekade Tarantino ut Le Doulos som troligen sitt favoritmanus och klargjorde att han bedömde det utifrån filmen. Han intresserade sig för hur slutet omorganiserade den tidigare informationen utan att filmen under tiden hade förlorat hans känslomässiga engagemang. Den preciseringen gör att vi inte tillskriver honom en läsning av manuskriptet som han inte påstod sig ha gjort.

Samtalet tog avstamp i en jämförelse som Gavin Smith föreslog mellan Melville och Reservoir Dogs. Referensen handlade inte bara om mörka kostymer eller kriminella rollfigurer. Den mest fruktbara frågan var berättarteknisk: hur man får publiken att godta en tillfällig, ofullständig förståelse av händelserna eftersom den litar på att filmen vet vart den är på väg.

Le Doulos, som hade premiär 1962, rör sig mellan brottslingar, poliser och misstankar om tjallande. Rollfigurerna har inte alla samma information, och de delar inte heller med sig av den på ett öppet sätt. Ett möte kan framstå som en bekräftelse på lojalitet för en person och som ett tecken på förräderi för en annan. Åskådaren måste tolka gester vars fulla innebörd inte är omedelbart tillgänglig.

Tarantinos iakttagelse hjälper oss att skilja denna osäkerhet från oavsiktlig förvirring. Filmen ger konkreta skäl att fortsätta titta: en person är i fara, någon behöver veta vem som går att lita på, ett beslut kan stänga en utväg. Den känslomässiga insatsens tydlighet håller intresset vid liv medan relationskartan fortfarande håller på att ta form.

Polarfilmen: beteende, information och lojalitetskoder

Den franska termen polar används om kriminalberättelsernas och brottsfilmernas värld. Hos Melville kan den världen ta form genom vanor och ceremonier: att gå in i ett rum, se sig om innan man talar, hålla en viss hållning eller invänta en signal. Återhållsamheten gör att små förändringar i beteendet får betydelse. Allt behöver inte bli en muntlig förklaring.

Tystnaden lämnar också utrymme för åskådarens egna tolkningar. Inför ett slutet ansikte försöker vi avgöra om det uttrycker rädsla, beräkning eller likgiltighet. Det skapar spänning eftersom andra rollfigurers beslut bygger på samma tolkning. En feltolkning kan vara lika farlig som ett vapen.

Kläder och interiörer bidrar till denna återhållsamhet. De kan signalera kontroll och professionalism samtidigt som situationen är betydligt mer instabil än den verkar. Ett välordnat yttre garanterar inte ett förutsägbart beteende. Avståndet mellan yttre framtoning och inre konflikt gör en gestaltning uttrycksfull utan att allt förklaras genom bekännelser.

Lojalitetskoderna ger konflikten form, men garanterar inte en stabil gemenskap. Rollfigurerna behöver tro att vissa regler följs, samtidigt som de lever på att undanhålla information och skydda sina egna intressen. Spänningen uppstår när de här behoven krockar. Förräderiet är inte bara en överraskning i handlingen: det hotar möjligheten att agera i en värld som redan var osäker.

Jämförelsen med neo-noir och dess kriminella städer hjälper oss att ringa in en besläktad uppsättning problem, även om miljöerna och traditionerna skiljer sig åt. Det är olämpligt att göra den franska polarfilmen till en dekorativ variant av amerikansk film. Melville arbetar med rytmer, avstånd och återhållsamhet som har en tydlig egenart.

Vad som förändras hos Tarantino

I Reservoir Dogs pratar rollfigurerna mycket, diskuterar regler och lägger fram olika versioner av vad som hänt. Denna verbala rikedom skiljer filmen från den återhållsamhet som förknippas med Melville. Släktskapet ligger i vad orden kan dölja och i följderna av att lita på fel person, inte i att båda regissörerna använder lika mycket dialog.

I en kriminalfilm kan det vara ett sätt att skaffa sig auktoritet att berätta om en händelse. Den som har den mest övertygande versionen kan styra gruppens handlingar. Men att övertyga är inte detsamma som att tala sanning. Den skillnaden blir särskilt dramatisk när brådskan gör det omöjligt att kontrollera varje detalj och tvingar fram beslut på otillräcklig information.

Den avslöjande upplösningen i en sådan berättelse har en krävande uppgift: den måste förändra det förflutna vi minns utan att göra det till en rad godtyckliga trick. En tidigare sedd gest måste fortfarande ha ägt rum, men få en annan innebörd. Tillfredsställelsen kommer av att upptäcka att ledtrådarna fanns där, men att vi ännu inte hade förstått sambandet mellan dem.

Detta grepp påverkar också en andra visning. Frågan blir inte längre bara vad som hände, utan också hur vår uppfattning styrdes. Vi kan betrakta en scen med vetskap om något som rollfigurerna inte känner till, eller lägga märke till hur mycket en misstanke berodde på ofullständig information. Filmen erbjuder en annan upplevelse utan att ändra sina bilder.

Kommentaren från 1994 fångar just den njutningen: att känna sig vägledd även när allt är osäkert. Melville är intressant här som en berättare som bevarar publikens förtroende samtidigt som han komplicerar förtroendet mellan sina rollfigurer. Tarantinos beundran finns dokumenterad i ett konkret samtal; filmen låter oss själva undersöka hur det löftet infrias.

Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar