Tarantinos beundran för Kinji Fukasaku har ett särskilt tydligt uttryck: i sitt urval av filmer som hade premiär mellan 1992 och 2009 gav han Battle Royale förstaplatsen. Lovordet inbjuder till att betrakta våldet tillsammans med den politiska och känslomässiga press som formar det.
Den dokumenterade förstaplatsen
Den 19 augusti 2009 publicerade L.A. Weekly ett urval signerat Tarantino. Battle Royale toppade hans favoriter bland filmerna från de föregående sjutton åren; de övriga titlarna stod i alfabetisk ordning. Det är värt att hålla fast vid den tidsramen: det handlade varken om en rangordning av alla filmer i historien eller om en fullständig ranking av Fukasakus verk.
Valet är betydelsefullt med tanke på den typ av upplevelse som långfilmen från 2000 erbjuder. En grupp elever tvingas in i ett system där de måste döda varandra för att överleva. Våldet har sitt ursprung i ett institutionellt tvång innan det tar sig uttryck i varje ungdoms beslut. Berättelsen kan skildra individuell aggressivitet utan att sudda ut ansvaret hos den struktur som framkallar den.
Premissen förändrar tidigare relationer. En vänskap, en skolrivalitet eller en förälskelse upphör att vara relativt vardagliga angelägenheter och blir i stället avgörande för möjligheten att överleva. Tittaren känner igen vanliga känslor i en extrem situation. Den närheten hindrar gruppen från att helt reduceras till en samling utbytbara pjäser.
Tarantinos beundran gör det möjligt att närma sig denna kombination av action och sårbarhet, men den ger oss inte rätt att tillskriva honom vilken tolkning som helst av filmen. Det som följer är en beskrivning av hur dramat fungerar. Rekommendationen är dokumenterad; analysen kan utveckla det vi ser utan att låtsas återge något av hans föredrag.
Subversiv action och vardaglig auktoritet
Battle Royale gör samspelet mellan en monstruös regel och en till synes rutinmässig administration oroande. Det finns instruktioner, tidsfrister, förbjudna zoner och utrop. Det organiserade språket mildrar inte brutaliteten; det gör den mer obehaglig, eftersom det framställer döden som ett förfarande som kan förklaras på ett normalt sätt.
Eleverna reagerar på olika sätt. Några försöker samarbeta, andra isolerar sig och ytterligare andra tar tillfället i akt att utöva makt. Denna variation gör att filmen inte förespråkar en enda mänsklig reaktion. Det betyder inte heller att alla beslut fattas på lika villkor: vapen, kännedom om terrängen och tidigare relationer fördelar fördelar och rädslor ojämnt.
Klippningen växlar mellan små grupper och ändrar snabbt tonläge. En absurd situation kan följas av en smärtsam förlust. Den känslomässiga ojämnheten hör till den värld filmen bygger upp: rollfigurerna har inte tid att förbereda en rimlig reaktion på varje händelse. De många mötena tvingar tittaren att hela tiden justera sina förväntningar.
Skoluniformerna bevarar elevernas identitet i ett landskap som förvandlats till en överlevnadsarena. Bilden gör det omöjligt att glömma deltagarnas ålder och tidigare liv. Det våldsamma systemet försöker behandla dem som tävlande, men kläderna påminner fortfarande om den gemenskap de kommer ifrån.
Den vuxna person som administrerar spelet förstärker dess politiska dimension. Auktoriteten upprätthåller välbekanta sätt att förhålla sig till eleverna, men tillämpar dem inom en bestraffningsapparat. Skräcken beror inte enbart på att det finns våldsamma ungdomar. Den uppstår också ur att en vuxen makt har beslutat att göra deras sårbarhet till skådespel och disciplin.
Att se Fukasaku bortom en etikett
Fukasaku hade arbetat i japansk film i årtionden innan Battle Royale. Att identifiera honom enbart som regissören bakom en film som Tarantino beundrar suddar ut bredden i hans karriär. Hans gangsterfilmer, särskilt de som förknippas med Battles Without Honor and Humanity, gör det möjligt att utforska andra former av konflikter mellan individer, grupper och auktoritetssystem.
Den här hänvisningen till hans karriär innebär inte att Tarantino här rekommenderade alla filmer i serien. Den hjälper till att sätta in en filmskapare vars erfarenhet av kollektivt agerande sträcker sig långt före filmen från 2000. Fukasakus grupper kan hållas samman av nödvändighet samtidigt som deras interna intressen driver dem mot upplösning. Alliansen är tillfällig och utsatt för press.
I Battle Royale får denna instabilitet en särskilt bitter dimension eftersom huvudpersonerna håller på att forma sin identitet. Systemet kräver oåterkalleliga beslut av dem när de fortfarande borde få göra misstag, ändra sig eller lösa en konflikt utan att allt slutar med döden. Våldet avbryter möjligheter till liv, inte bara kroppar i en koreografi.
Skillnaden mellan att följa en regel och att legitimera den spelar också roll. En rollfigur kan räkna ut hur hen ska överleva inom spelet utan att acceptera att spelet är rättvist. Berättelsen låter oss se olika grader av anpassning, motstånd och desperation. Den spänningen bär filmens subversiva tolkning bättre än en enkel likställning mellan grafiskt våld och uppror.
Tarantinos erkännande öppnar en dörr till Fukasaku, men ersätter inte mötet med hans filmkonst. Battle Royale förenar en lättförklarad premiss med ett nät av känslor och beslut som är svårt att reducera. Dess plats i urvalet från 2009 bekräftar en konkret preferens; filmens kraft kommer av att överlevnadsspektaklet fortfarande låter oss känna tyngden hos de liv det utsätter för fara.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
