År 2022 valde Quentin Tarantino Hajen som det främsta exemplet på populärfilm. Hans hyllning till Steven Spielberg blir lättare att förstå om man tar hänsyn till nyansen i det samtalet: han talade om filmunderhållningens effektivitet, inte om en objektiv lista över all filmkonst.
Vad han sa i ReelBlend 2022
I sitt medverkan i ReelBlend, som CinemaBlend publicerade i augusti 2022, skilde Tarantino mellan de engelska termerna movie och film när han lyfte fram Hajen. Med den personliga uppdelningen försvarade han precisionen i hur Spielberg hade skapat en underhållande upplevelse. Han fastställde inte någon universell akademisk kategori och bedömde inte heller filmen enbart utifrån dess biljettintäkter.
Han kopplade också Spielbergs arbete till sin entusiasm för genrefilmer som han hade sett som ung. Poängen var att en regissör kunde ta sig an sådant material med ett fullödigt konstnärligt engagemang. Äventyr, skräck och spänning förtjänade samma omsorg som ett verk med högre status. Den här parafrasen bevarar innebörden i hans hyllning utan att göra om hans ord till en uttömmande teori.
Hajen, som hade premiär 1975, visar hur effektivt det greppet är redan i sin grundpremiss. Ett hot visar sig i havet, men samhället är ekonomiskt beroende av att besökarna fortsätter att bada. Konflikten står inte bara mellan människor och ett djur. Innan jakten kan börja måste man diskutera vem som godtar bevisen, vem som fattar ett beslut och vem som får bära följderna.
Filmen gör dilemmat begripligt utan att stanna upp för att förklara det abstrakt. En strand full av badgäster synliggör vad som står på spel. Folkvimlet rymmer nöje, affärsintressen och sårbarhet i samma bildruta. Åskådaren förstår pressen på polischefen, även när man önskar att han agerade snabbare.
Så skapas ett hot som vi inte alltid ser
Spänningen i Hajen bygger på hur mycket som visas. Att visa vattnet är inte detsamma som att visa vad det innehåller. En rörelse kan vara oskyldig eller förebåda fara; en mänsklig reaktion kan komma innan vi förstår vad som orsakat den. Spielberg styr vår uppmärksamhet kring dessa skillnader och förvandlar en vardaglig yta till en plats som är svår att kontrollera.
Brodys spaning på stranden är särskilt effektiv eftersom den etablerar ett problem med vad man kan se. Det finns hinder, distraktioner och alldeles för många människor att hålla uppsikt över. Publiken förstår uppgiften och märker dess begränsningar. Spänningen uppstår när vi försöker upptäcka något tillsammans med rollfiguren, utan att veta säkert om vi båda hinner känna igen det i tid.
John Williams musik bidrar till förväntan, men filmen är inte beroende av att använda den hela tiden. Samspelet mellan ljud, tystnad och perspektiv gör det möjligt att växla mellan förberedelse och överraskning. En musikalisk signal kan få oss att vänta; när den uteblir kan vi stå utan det skydd vi trodde att vi hade lärt oss att känna igen. Spänningen kan fortsätta att varieras.
När berättelsen flyttar ut till båten koncentreras den. Det större samhället lämnas bakom och tre män måste dela på ett litet utrymme. Hotet är fortfarande utanför dem, men deras olika personligheter, erfarenheter och auktoritet avgör hur de reagerar. Miljöbytet hindrar den andra halvan från att bli en upprepning av attacker på stranden och skapar en annan sorts äventyr.
Föremålen ombord hjälper oss att förstå den övergången: verktyg, rep och behållare blir inte längre bara en del av miljön, utan begränsade resurser. Publiken lär sig vad de kan användas till och förstår tydligare vad det innebär att förlora dem.
Tre rollfigurer som bär upp underhållningen
Brody, Hooper och Quint har olika förmågor. Polisen behärskar inte havet, vetenskapsmannen bidrar med kunskap och jägaren gör anspråk på auktoritet tack vare sin erfarenhet. Ingen av dem kan lösa alla problem på egen hand. Deras konflikter ger de praktiska förklaringarna en dramatisk dimension: när de diskuterar vad som bör göras, diskuterar de också vem som har rätt att bestämma.
Nattens samtal på båten ger relationen tid att förändras. Ärren börjar som en tävlan och leder vidare till Quints berättelse. Filmen kan göra uppehåll i den konkreta jakten och samtidigt öka dess känslomässiga tyngd. Efter att ha hört rollfigurens berättelse rymmer faran i vattnet ett minne som vi inte kände till förut.
Humorn fyller en liknande funktion. Den gör att männen får liv bortom sin roll i jakten. Deras små motsättningar, obehag och repliker låter åskådaren vila utan att lämna berättelsen. När faran återvänder hotar den människor vars samspel vi redan har börjat lära känna.
Ur ett kritiskt perspektiv märks den precision som Tarantino hyllar i den här växlingen. Filmen byter skala, går från det offentliga till det intima och kombinerar väntan med handling. Varje skifte behåller en tydlig fråga som driver berättelsen vidare: går det att skydda stranden, går det att hitta djuret, håller båten och vad gör någon när resurserna tar slut?
Spielbergs hyllning förankras därmed i ett verk som ger varje fas av publikens upplevelse betydelse. Hajen behöver inte utses till den bästa filmen enligt alla kriterier för att fungera som en förebild. Tarantinos val uppmuntrar oss att uppmärksamma hur filmen är uppbyggd i sin helhet: rollfigurer som betyder något, väl fördelad information och ett hot som förändrar skepnad allt eftersom berättelsen fortskrider.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
