Tarantinos favoriter bland sina samtida varierar beroende på sammanhang: en decennielista, ett urval från århundradet eller en film han återvänder till. Paul Thomas Anderson, David Fincher och Richard Linklater är dokumenterade exempel på hans beundran.
Paul Thomas Anderson: beundran är inte detsamma som fullständigt gillande
I december 2025, under sitt samtal med Bret Easton Ellis om 2000-talets film, placerade Tarantino There Will Be Blood på femte plats. People och andra medier rapporterade också om hans invändningar mot Paul Danos skådespeleri. Kombinationen visar att en hög placering i ett urval kan gå hand i hand med reservationer som uttrycks mycket kategoriskt.
Dessa invändningar är Tarantinos åsikter, inte fakta som avgör skådespelarens kvalitet. För att förstå hans relation till Anderson räcker det att hålla fast vid båda aspekterna: han uppskattade filmen mycket och ifrågasatte en del av den. Att reducera samtalet till förolämpningen skulle sudda ut uppskattningen; att utelämna reservationen skulle få berömmet att framstå som mer entydigt än det var.
There Will Be Blood, som hade premiär 2007, kretsar kring en maktkonflikt runt Daniel Plainview. Arbete, rikedom, familj och religion blir förhandlingsområden. Samtalen kan fungera som konfrontationer där varje man försöker bestämma på vilka villkor den andre måste svara.
Som kritisk läsning erbjuder den här verbala energin en intressant utgångspunkt för den som känner till Tarantinos filmer. Anderson ger dock landskapen, kropparna och tystnaderna en tyngd som inte kan reduceras till en dialogtävling. Släktskapet gör det möjligt att jämföra grepp utan att göra de båda regissörerna till varianter av samma formel.
David Fincher: The Social Network och ett tidsbundet val
Den 27 maj 2020 rapporterade Première att Tarantino hade valt The Social Network till 2010-talets bästa film. Uppgiften kom från en intervju med tidskriften. Den gällde ett specifikt årtionde och bör inte omvandlas till ett påstående om filmhistorien i stort.
Finchers film, skriven av Aaron Sorkin, gör Facebooks tillkomst till en berättelse om ambition, konflikt och motstridiga versioner. De rättsliga processerna gör det möjligt att återvända till händelser som olika personer tolkar på oförenliga sätt. Publiken får inte en neutral biografi, utan en dramatisk konstruktion som organiserar dessa perspektiv.
Dialogernas tempo bidrar till känslan av tävlan. Att tala snabbt kan vara ett sätt att skaffa sig ett övertag, dölja ett sår eller hindra den andra personen från att formulera om problemet. Scenografin och klippningen gör ordflödet känslomässigt betydelsefullt, utöver att det förmedlar information.
I urvalet av 2000-talets filmer, som diskuterades med Ellis i december 2025, placerade Tarantino Zodiac på sjätte plats, enligt San Francisco Chronicles rapportering. Det rör sig om en annan samling filmer och andra urvalsvillkor. Det finns ingen anledning att framställa skillnaden som en automatisk tillbakagång från det han sade 2020.
Zodiac skildrar ett annat förhållande till information: en utredning kan ta tid utan att ge en säkerhet som motsvarar ansträngningen. Jämförelsen med The Social Network visar bredden i Finchers filmskapande inom ramen för ett dokumenterat släktskap. Den ena filmen skruvar upp tempot i maktspelet; den andra kan få oss att känna hur utdragen en undersökning blir när den vägrar att nå ett avslut.
Richard Linklater och nöjet i att stanna kvar hos rollfigurerna
Dazed and Confused fanns med i Tarantinos urval, som publicerades av L.A. Weekly i augusti 2009. Valet ingick i hans genomgång av filmer som haft premiär sedan 1992. Det räcker som belägg för hans entusiasm för Linklater, utan att tillskriva honom en rangordning av regissörens hela karriär.
Filmen från 1993 följer flera unga människor under slutet av en skoldag och den efterföljande natten. Berättarstrukturen låter oss röra oss mellan grupper och mindre händelser. Avsaknaden av ett enda överordnat mål gör att fokus hamnar på umgänget, de sociala hierarkierna och hur var och en försöker hitta sin plats.
Musiken, bilarna och mötesplatserna bidrar till att skapa en upplevelse av gemensam tid. Åskådaren kan uppskatta ett samtal även om det inte genast leder till en stor vändning. Filmen bjuder på nöjet i att känna igen beteenden och se hur de förändras när någon kommer in i eller lämnar en grupp.
Övergången från dag till natt förändrar också förväntningarna: vissa skolhierarkier består, medan andra går att omförhandla. Den skenbara friheten när skoldagen är slut utplånar inte omedelbart de påtryckningar ungdomarna utövar på varandra.
Det här registret breddar kartan över släktskap. Anderson, Fincher och Linklater framstår här inte som konkurrenter som Tarantino har gett en permanent personlig rangordning. Deras filmer skapar olika upplevelser: konfrontation, undersökning, verbalt tempo eller gemenskap. Att hylla en av filmerna behöver inte innebära en hierarkisk jämförelse mellan de tre filmskaparna.
Datumen gör det möjligt att hålla den här mångfalden levande. En rekommendation från 2009 och ett urval från 2025 kan existera sida vid sida som delar av ett långvarigt filmsamtal. Det är mer upplysande att återvända till de konkreta filmerna än att göra en regissörs åsikter till en fast poängtavla över segrar och nederlag bland hans samtida.
Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
